Är nedstämd, melankolisk, deppig, ledsen, ja det finns många ord för tycka-synd-om-sig-själv-syndromet.

Har en yber-olycklig-dag idag. Handlar en del om mitt förlutna men också hur livet ser ut just nu.

Jag hinner inte leva mitt liv helt enkelt. Ligger efter i jobbet och ligger efter i hemmet. Jag går alltid ut hårt och försöker med full kraft få ordning på tillvaron. Men det kommer bakslag som jag inte förstår varför de kommer eller hur de ens kan dyka upp.

Jag har nu sedan våren försökt få ordning på mitt hem men någon ond kraft lägger krokben för mig. Så fort jag fått möjlighet att skapa ordning i vårt kaotiska hem, så genererar det mer arbete och mer grejer som jag inte ens vet var de kommer ifrån. Jobbet följer samma kaotiska ordning som mitt hemliv.

Jag känner en frustration så stark att jag snart inte vet vart jag ska vända mig.

Får mig att tänka på den där gången då jag sökte hjälp för min nedstämdhet. Jag var yngre då, hade små barn, min mamma hade just dött, hade en pappa som var på toppen av sitt missbruk och en ekonomi i botten. Jag förstod ju senare att jag var deprimerad men då jag alltid haft känslostormar så reflekterade jag inte över det då. Mitt liv var kaotiskt och jag hade tappat fotfästet. Jag bestämde mig för att söka hjälp. (Min sambo tyckte det och sa det till mig, på skarpen)

Nåväl, jag sökte hjälp via sjukvården och fick träffa en distriktssköterska. (för på den tiden fick man aldrig komma till läkaren utan en noggrann koll om man var värdig att få träffa en läkare pga läkarbristen men det talade man inte om högt. Man skyllde på läkarbrist när det egentligen handlade om att spara ordentligt med pengar och hålla besöksstatistiken nere..)

En distriktsköterska som antagligen varit på en hälsobefrämjande kurs om friskvård, för det råd jag fick när jag satt där och hade tycka-synd-om-mig-själv-syndromet (min egen diagnos på eländet) snoret och tårarna som rinner i mängder och en viss känsla av lättnad att få tala om allt det jag burit på, så säger hon hurtigt: "Du måste ut och motionera och RÖRA på dig, finns inget så bra som stavgång! Se till att RÖRA ordentligt på armarna och få frisk luft, så ska det nog ordna sig för dig!"

Ja, "öhö okej.." svarar jag och tänker att: "Va? Men, men vi har bara en bil, jag går till och från dagis med barnen varje morgon och kväll och sen till och från jobbet. Allt jag vill ha är att ha råd att köpa en till bil så jag kan spara tid och slippa dra barna i snödrivorna på vägen och kylan...allt jag vill ha är egen tid ibland, allt jag vill ha är en nykter pappa, allt jag vill ha är min mamma tillbaka så att jag får krama henne en sista gång..allt jag vill ha är ett mindre kaotiskt liv, ett bättre liv med pengar på banken..."

Jag går därifrån med en skamkänsla så stor, så stor så det ryms inte i universum...jag RÖR för lite på mig, det är allt, sluta klaga och vara så jävla egoistisk! Skääääms!

Jag ska bara säga att jag verkligen RÖRDE på mig på den tiden än vad jag gör nu. Med småbarn så får man verkligen RÖRA på sig från morgon till kväll. De som säger nåt annat kör antagligen Merca till och från dagis och har råd med en barnflicka och massa pengar på banken...

Hade jag träffat en läkare hade jag säker fått piller utskrivet. Vet inte vilken ordination av de två som kan hjälpa bäst men jag tog mig ur eländet på egen hand, även den gången. Det tog sin tid förstås men tiden läker även sår som det heter, jag överlevde. Jag kommer ALDRIG att förnedra mig så igen. Om jag hamnar i  samma elände igen och måste söka hjälp, så kommer jag antagligen få ett epileptiskt anfall av en mening med orden MOTION-RÖRA.

Idag och denna kväll självmedicinerar jag med Ahlgrens bilar. De får mig alltid på bättre humör och jag vet även av min förvärvade livserfarenhet att stormen kommer att bedarra, även denna gång. Men det är okej att känna. Det är viktigt att känna.

Gå i frid, för GUD älskar också Ahlgrens bilar, annars skulle de inte få finnas år efter år efter år..

"Dumheter av det här slaget uppstår nämligen aldrig av sig själva, utan kräver lång och målmedveten ansträngning."

Ett mycket användbart citat jag lånat av en vän. Kan användas på det mesta faktiskt. Beror lite på vad som är i fokus just nu.

Men så kan man väl till exempel sammanfatta att jag aldrig kommer i säng i tid på kvällarna. Eller det faktum att jag har många konstigheter för mig och fula ovanor. Ähum, nu ska jag bekänna något.

En ful ovana som jag har är nämligen den att.................uff vågar nästan inte säga det men "har man sagt A får man säga B" vilket också är ett annat användbart citat eller om det är ett ordspråk..jag vet inte men nu ska jag inte dra ut på det längre-----

Jag brukar --- (håll för ögonen ni som inte vågar läsa resten och OM ni läser; skyll er själv!)

---- lukta mig själv under armarna så fort jag klätt av mig. Där, nu var det sagt, oh vilken befrielse!

Öh, ful ovana eller??? Jag gör det oavsett fräschör på min kropp, jag vet att det inte luktar gott ibland men vad tusan, jag bara måste göra det!!! Doften som slår emot mig ibland är bara så GRRRRRR; URK; ANDNÖD; KRÄKREFLEX m.m ja ni fattar.

Tvångstankar, ja kanske det men som citatet antyder, "Dumheter av det här slaget uppstår nämligen aldrig av sig själva, utan kräver lång och målmedveten ansträngning." Jag har jobbat länge på detta ska ni veta, sen jag var liten...

Sug på den, bekänn era synder ock ni skola bliva befriade!

Med det avslutar jag detta korta inlägg, det tog all min kraft och ikväll känner jag att jag kan sova gott.

Gå i frid amen å allt-det-där.

Åhujeda mig!

Måste blogga måste blogga måste blogga måste blogga måste blogga!

Att ha en blogg är jädrigt stressigt. Jag menar.. jag har läsare, om än de är få men ändå, jag har läsare. Det, har jag förstått, innebär vissa skyldigheter och ansvar.   

Ska man någonsin bli en ny Kissie, Blondinbella eller vad fan dom nu heter, så måste man ju för bövelen blogga! Jag bloggar jue!

Joda..visst..men jag har typ ett inlägg per månad, eh, och det är inte så mycket att hänga i julgran om man säger så. Det håller inte, så hur ska jag göra då?

Man ska ju då blogga om sin intressanta vardag, vad som händer i ens liv VARJE jädra dag. Helst om trivialiteter som att man vaknade med en finne på näsan (eller någon annanstans på kroppen, öhö), senste skoinköpet, hur sjukt elak vissa idioter är, sminket man har valt för dagen m.m

Men om jag inte har ett så intressant och händelserikt liv då? Om mitt liv bara är en repris varje dag? Vill folk verkligen läsa repriser på min blogg?? Allvarligt? Skulle väl se ut typ såhär då:

Dag 1:

"Jo imorse klev jag upp sju, kokade kaffe, klädde på mig och gick till jobbet. Jobbade, gick hem, lagade middag, matade katten och hunden, gick en promenad med hunden, såg teve, läste fejjan, borstade tänderna, gick och la mig vid elva."

Dag 2:

"Jo imorse klev jag upp sju, kokade kaffe, klädde på mig och gick till jobbet. Jobbade, gick hem, lagade middag, matade katten och hunden, gick en promenad med hunden, såg teve, läste fejjan, borstade tänderna, gick och la mig vid elva."

Dag 3 och 4: repris av Dag 1 och 2,

Dag 5: repris av dag 1 och dag 2 och dag 3 och dag 4...

Dag 6:

"Jippie! idag är det lördag och jag har ledigt. Idag ska ja tvätta, städa, laga femtimmarsmiddag, sen se film och sitta uppe sent. Jag ska göra allt det där för jag är ju ledig jue!"

Dag 7:

"Å huvva imorrn är det jobb igen och jag som inte hunnit städa huset klart! Jaja, det kommer alltid fler helger."

Sådärja! Där har ni mitt liv i bloggform, mycket repriser men så slipper jag ju blogga som en tok dårå. Rationella lösningar gillar jag, varför ska man krångla till det i onödan?

Nån ny Kissie blir jag väl inte men snart kanske trenden vänder...? De som bloggat minst hamnar högst upp på bloggtoppen, då är jag en stark kandidat!

Ps. Detta inlägg tillägnas Madde....     

Amen åsså allt det roliga som hör till.

Näe trodde väl inte det.

Hur bra kan inte livet vara ibland?

Tycker mig se ljuset i slutet av tunneln, bildligt talat. Efter en lång tid av motgångar så verkar det äntligen vända.

Har de senaste dagarna fått äran att vara med mitt älskade barnbarn. Han är en riktig livfull liten kille som verkligen kräver att man är i nuet och ger en perspektiv på tillvaron. När det handlar om att ta hand om ett så litet barn, så krävs det inte så mycket av ens energi utan det ger energi. Man lagar mat, byter blöjor, leker, myser och bara är. Tankarna har fått flöda fritt och jag har fått perspektiv på saker och ting. Ibland så behövs en spark i baken för att man ska vakna upp, se vad man har framför sig här och nu och inte blicka tillbaka. Jag har så mycket att glädjas åt i mitt liv att jag borde skämmas över hur jag ibland bara plockar fram det negativa. Jag förstår mig inte riktigt på mig själv, hur jag kan bli så knasig.

Men mitt förflutna har gjort mig till den jag är på både gott och ont, så pass mycket förstår jag. Jag har otrivts med min tillvaro en längre tid, tyckt mig tro att jag behöver byta jobb, flytta med mera. Men under dessa dagar med barnbarnet så har jag insett att jag kan ändra min tillvaro hur mycket jag vill, jag kommer ändå aldrig bli någon annan än jag är. Liten kille älskar sin mormor oavsett vad jag gjort och vem jag är. Jag är bra.

Det är dags att jag blir vän med mig själv, blir vän med mina känslostormar och framförallt med mitt förflutna. Jag har framtiden kvar, jag har den fantastiska möjligheten att se till att den blir positiv och innehållsrik så mycket som möjligt. Jag har hälsan trots ryggvärk och andra små konstigheter men jag har ingen negativ diagnos eller kronisk sjukdom som vänder upp och ner på livet för så många andra.

Idag är en great day, jag har trivts med mig själv och jag trivs så bra på mitt jobb. När saker och ting får en lösning så spirar hoppet.

Vad för slags motgång som jag kämpat med kommer jag att berätta om när tiden är mogen. Just nu ska jag bara njuta av tillvaron för jag är så lyckligt lottad.

Gå i frid, amen och ett halleluja på det!

Har ett ämne som är högst aktuellt att blogga om, känner jag. Blir så när man ser saker på nära håll och själv har erfarenhet av det.

Svartsjuka.

En svart känsla som sprider svärta omkring sig. Fungerar som ett svart hål gör i universum, suger allt till sig tills allt är utplånat. Men det är om svartsjukan får dominera. Ett visst mått av svartsjuka kan vara positivt. Det ger en spark i baken av och till så att man kan uppskatta det man har och inte ta sin partner för given.

Men när svartsjukan blir dominerande i ett förhållande är det dömt till undergång. Att väva in sin partner i ett nät och begränsa dennes göranden och andra sociala kontakter kan bara skapa olycka. Olycka för den man älskar och också olycka för en själv.

Det gäller att se vad som är hjärnspöken och vad som är sanning när svartsjuka uppstår. Man måste då prata med sin partner och tala om att man känner som man gör. Om svartsjukan tar över tvingas förhållandet till ruinens brant och att det som man minst av allt vill ska ske, kommer då att hända. Det tar slut.

Man måste tag tag i sina egna känslor när det händer och inte försöka kontrollera sin partner. För det handlar om ens egna känslor och inte partnerns. Samtala är ett måste men inte anklaga sin partner. Förklara vad man känner och låta sin partner få bemöta ens argument. Men är man bränd så kommer man per automatik att känna svartsjuka så fort en situation uppstår som påminner om en tidigare händelse och det tolkas som ett hot.

Nyckelord är tillit. Tillit är något som växer fram. Att känna tillit bottnar också i en stark självkänsla och att man tycker att man duger och är värd att älskas. Tycker man inte att man är värd att bli älskad, så kommer man att ta med sig känslan av oduglighet och vara misstänksam i varje förhållande man kommer att ha i livet. Det gäller att jobba med sig själv och försöka förstå varför man känner som man gör och sedan göra något åt det. För det handlar om att man själv ska känna lycka och tillåta sig själv att bli älskad. Man äger ingen annan människa så väljer partnern att vara otrogen så är det så. Men byggs svartsjuka på hjärnspöken måste man ta tag i sig själv för annars kommer man att gå igenom livet och bara vara olycklig.

Jaha, så var man igång igen. Första arbetsdagen avklarad efter en skön semester. Nu är det tuffa veckor fram till jul. Bara svarta vardagar i kalendern och jobb å jobb å jobb. Det innebär långa arbetsdagar och sen annat som ska göras med tvätt, städning, planera middagar, betala räkningar, fostra barnen, klämma in motionspass och försöka ha ett socialt liv. Åh, huvva!

Jag gruvar för att återigen denna höst bli tömd på energi och bara bli negativ. Det är aldrig bra för någon, särskilt inte för ens närmaste. Jag ska inte blicka så långt framåt i tiden, jag vet, för det om något är deprimerande. Det gäller att hitta guldkornen i vardagen som gör att man orkar vidare. Visst.

Men mitt liv har sett ut såhär de senaste åren. Jag jobbar heltid och har familj så det innebär att pussla ihop dagens timmar så att jag hinner med. Men var det så jag hade tänkt mitt liv? Näe..men så vart det. Jag ville tjäna pengar i massor utan att arbeta ihjäl mig. Bli prinsessa, typ eller kändis. Life is a lemon...

Hösten är inte den årstid som gör mig positiv direkt. Varför? Jag har inte tillräckligt tålamod för handarbeta, jag plockar inte svamp, jag orienterar inte och jag jagar inte älg. Vad finns det då kvar? ska jag bara ha myskvällar med värmeljus, film och godis framför teven?? Hela jävla hösten?! Okej, då får det bli så, för jag kommer varken att hinna med nåt annat eller orka med nåt annat ändå.

Egentligen tycker jag inte om andra årstider än sommaren faktiskt. Jag orkar mer och lever upp på somrarna, så är det bara. Övriga årstider är bara nåt som sker där emellan. Årstider som innehåller depression, melankoli, regn och stormar, hysteriskt kallt, mer depression, för höga elräkningar och en jävla massa snö...

De som bara älskar vintern göre sig icke besvär att övertyga mig om det. Jag hatar vintern, punkt slut. Jag menar, vari ligger tjusningen? Va? " Åh, nu kom elräkningen igen och fy satan så glad jag blir att betala flera tusen för att hålla stjärten varm ännu en månad! Tack staten för alla avgifter och moms på skatten och tack elbolaget för att ni håller mig varm!" Jippie...

Att smeta lite glasyr på allt man gör kan piffa upp vardagens bestyr men ärligt talat, även glasyr på en citron tar inte bort den sura smaken, den döljer det bara.

"Jamen vilken deprimerande syn på livet denna människa har!" Ja, jag kan bara hålla med, halleluja och pris ske Gud. Eller är jag bara sarkastisk och cynisk? Ja sanningar kan svida så det är bara att välja det som känns bäst för en själv.

Cynism är den bästa kryddan i livet, ja tack och amen för det. Hur ska man annars överleva som människa? Life is a lemon.

Länge sen jag bloggade men ska göra ett litet inlägg. Min semester har varit riktigt bra, synd att det måste ta slut. Hösten närmar sig och det gör mig riktigt nere. Igår regnade det IGEN och det var kallt, 12 grader. Det är väl ingen jävla värme? Solen försökte lysa igenom men försvann igen. Jävla skit. Hade en skitdag ändå så det fick regna på. För i helsike, bring it on!

En annan sak är att jobbet börjar snart igen med dess oroligheter som det för med sig. Men med laddade batterier ska jag fixa detta. Behöver bara några dagar till att ladda på. Har en del roliga saker att ta itu med som jag längtat att få sätta tänderna i. Men det blir till veckan, ska försöka göra nåt bra av de dagar som är kvar. Om jag inte fastnar i min "nere-period".

Vi har haft mycket kvalitetstid i familjen, vilket känns så bra. Älskar min familj så otroligt mycket, de betyder allt för mig! Men det finns en del små oroligheter som jag inte vet hur det kommer att utveckla sig. Min förhoppning är att det ska bli en bra lösning till slut. Jag brukar känna oro ibland för att tråkigheter ska hända. Ibland befogat men ibland inte. Men det är något jag jobbar på, att sluta oroa mig.

Igår funderade jag på varför jag så starkt ogillar en person som jag aldrig pratat med eller ens känner. Kan tyckas märkligt, jag vet. 

Det finns en person som jagar på obehörig mark. Jagar, fast man redan har fällt ett byte och tillförskansat sig diverse tillbehör därtill.

Jagar, fast man vet att det åtråvärda bytet redan är skjutet sedan länge. Jag tycker inte att det är okej att det finns de som jagar på obehörig mark. Det finns andra jaktmarker som är lediga. Varför ens jaga om man redan har frysen full? Är det verkligen okej att fortsätta jaga då? I vilket syfte då? bara för att man kan, eller är det för kickens skull?

Avslutar med ett citat:

"Säg inte att du älskar någon och sedan ändra dig... Kärlek är inte som att välja ut vilken film du vill se."
Natalie, 7 år

Gå frid och allt det där. Amen.

Nöden har ingen lag, sägs det.

Mm, jag kan bara hålla med. Men om man faller för nöden och det går emot det man lovat sig själv, kan man verkligen säga då att det inte finns någon lag? Att bryta motlagen är olagligt, öhö.

Uh, en djup tanke var det där, ja jag vet. Jag har sådana tankar ibland.

Nu relaterar jag enbart till mig själv och mina egna löften som jag gett mig själv. Jag har tidigare lovat att jag skulle göra bra val, välja sådant som är bra för mig. Mm, så är det.

Ikväll tog jag ett snedsteg om man nu kan kalla det så.

Jag har lovat mig själv att INTE falla för frestelsen att äta för mycket skräpmat. Men vad hände? Jo, jag blev helt plötsligt ensam om att äta middag. Maken jobbar kväll, flickorna fick mat på annat håll och jag var solo allena.

Jag tyckte synd om mig själv, för jag blir en riktig surkärring av för mycket värme. Idag var det 25 i skuggan och ett hett helvete inne på vårt lilla krypin. Inte underligt att man tappar humöret, enligt mig. Min duracellkanin menade lite skämtsamt idag att jag närmar mig övergångåldern och att jag hade värre humör än hon brukar ha. Haha, typ.

Nåja, jag tyckte synd om mig själv, var hungrig som en varg och hade tillgång till bil..så jag sätter mig i bilen, lämnar hunden ensam och kör inte till affärn utan kör helt sonika ca 2 mil åt ett annat håll..bara för att få i mig ett frassemål. Mums..?

Redan i bilen på väg till mitt mål, så kom den lilla satmaran till samvetsråtta fram och började gnaga i min hjärna. "Men snälla lilla Maria,vad håller du på med? Bensinen kostar över 14 kr litern, du har egentligen inte råd med några extra vaganser och sen, vad ska maken och barna säga när de får veta vad du gjort?!"

Jag körde vidare och struntade i den lilla samvetesråttan och tänkte: "Det ÄR faktiskt synd om mig och det blir inte dyrare än att fara på affärn och inhandla mat som ändå äts upp av andra i huset."

 Hrm, det kallas ursäkter, jag vet. Men man ska ju alltid försöka rättfärdiga även det mest korkade val man gör, eller hur?

Jag kommer fram till Frasses, beställer min mat, sätter mig sen och väntar. Första tanken är att: "hoppas ingen som jag känner dyker upp och ska prata en massa skit nu, för det har jag varken tid eller lust med. Jag vill frossa!!!"

Urk, äckliga jag, tänker jag samtidigt som min mat ropas upp att den är färdig.

Jag glömmer samvetsråttan för ett tag och börjar äta. Åh, så himla gott, jag tuggar och sväljer. Halvägs in i måltiden så dyker en bild upp i mitt huvud:

Bilden av denna horribla varelse..

Om någon inte minns, så heter han Slimer och var med i den första Ghostbusterfilmen från 1984. Slimer är ett matvrak till spöke som terroriserar gästerna på ett hotell genom att äta upp allt vad mat heter i dess väg. Mysig typ eller hur?

Jo, där sitter jag och får denna slafsande, ätande slempropp i mitt huvud och tänker att; han är jag och usch vilken frossare jag är, suck..men jag äter färdigt. Samvetsråttan fortsätter att gnaga och peppra mig med moralkakor till efterrätt . Medans den gnager, har jag fortsatt bilden av Slimer i mitt huvud.

Jag skyndar mig därifrån för risken att "bli upptäckt" öhö, för samvetsråttan är ett riktig skithuve som bestämt sig för att jag ska inte få njuta av det jag gjort. Jag ska skämmas minsann, för jag bröt mot mitt eget löfte att jag inte skulle falla för frestelsen.

Jag kompenserade mitt lilla snedsteg genom att gå en snabb promenad ikväll med vovven så jag blev alldeles svettig och jagad av mygg dessutom. Sådärja, där fick jag vad jag tålde. "Det ska väl lära dig" sjöng råttan från samvets-helvetet och försvann tillbaks till sitt råtthål.

Men varför skulle detta orsaka dåligt samvete hos mig? Mjo, för jag har alltid försökt leva efter att löften inte ska brytas. Att bryta löften, även de man gett sig själv, är att synda. Frosseri är dessutom en av de sju dödsynderna.

Gå i frid