Såg just att det var ett tag sedan jag bloggade. Ursäkta och förlåt för det.

Mycket har ju hänt men jag har liksom inte haft lusten riktigt att skriva. Ibland är det svårt att uttrycka sig så pass bra att det inte uppstår några missförstånd. Ni vet ju att man ibland kan helt missförstå det skrivna ordet och då blir det fel, jävligt fel. Här kommer ett nytt inlägg som handlar om det förflutna, sorg och annan skit.

Alldeles nyligen gick en nära bekant till mig bort till den andra sidan. I samma veva så tog super Sveas liv också slut. Vissa beslut är så tunga att ta men man måste göra det. Ja, vi valde att ta bort vår hund. Detta av skäl som jag inte tänker gå in på här. Vårt val, vårt beslut. Jag vet av erfarenhet att en del får spunken, blir skogstokiga när man väljer att avsluta sina husdjurs liv. Man kan faktiskt bli riktigt utskälld. Men man måste vara realist. När djuret inte mår bra är det mer plågeri än någonsin att låta djuret leva. Det är själviskt. Jag saknar henne något så oerhört för hon var på många sätt en sann vän.

Min bekant ska begravas på fredag. En människa med stort hjärta och humor och som jag just börjat få bra kontakt med. En människa med enorm livserfarenhet och som jag kände behörighet till på grund av just det. Jag skickar allt mitt stöd och kärlek till barnen som jag vet har det förjävligt just nu. Ibland är herrens vägar outgrundliga. Det ursäktar inte och är en förbannat klen tröst. Ibland finns inte ord och jag har dom inte. Det är förjävligt bara...Kram till er barn som sörjer. Sorgen och saknaden kommer alltid att finnas där men man lär sig leva med den. Försvinner gör den aldrig.

Idag har jag tagit beslutet att påbörja mitt avslut till det förflutna. Mitt komplicerade förhållande till mina föräldrar. Har ett enormt arvegods efter dom som jag inte rört i. Jag har en förmåga att inte kunna släppa taget. Så jag börjar med det svåraste, mina föräldrars smycken. De skickas nu iväg för nedsmältning och så kanske jag får lite frid. Att jag hållit fast vid det förflutna genom att inte göra mig av med det mest personliga som de haft, har varit väldigt o-bra för mig. De kommer inte tillbaka och kan förklara vad fan de höll på med genom att jag behåller deras ringar. Surt, sa räven...jupp. Men jag måste acceptera det jag inte kan förändra och be om styrka att förändra det jag kan..mig själv.

Efter detta ska jag ta tag i övrigt gods som fyller vårt garage och förråd. Nu säljer jag det som går och resten ska slängas.

Förstår nu att jag inte sörjt ordentligt, då jag håller fast vid grejer som just är grejer. Minnet finns alltid och jag tror att det är för många frågor som jag inte fått svar på som gör att jag inte kan gå vidare riktigt. Det är det jag måste försonas med. Det är nog det svåraste jag någonsin stått inför, försoning och acceptans av att inte kunna ändra det förflutna. Fy fan.

Att släppa taget gör ont, så förbannat ont.