Ibland blir man bara så förälskad, då tänker man inte klart alls. Jag är just nu förälskad..i ett objekt.

Jag har länge velat hitta "stället" där jag skulle kunna få ordning på mitt lite kaotiska liv, få andas och få en ny start. Har surfat lite på hus till salu här å där, tittat lite slött i tidningar men inte hittat "det". Helt plötsligt, mitt i en kaotisk dag och känsla av desperation dimper detta objekt ner från en klar himmel.

Jaja, tänkte jag jag kan väl titta på det och något mycket märkligt hände.

Det talade till mig..

Köp mig... köp mig... nuuuu, viskade det om och om igen. Jag har tittat på det en stund varje jag sen dess och samma ord viskas om och om igen, högre och högre. Kanske det är huset som är demoniskt och som gud glömde...? Å nu är jag besatt, fy fan och satan i gatan så det kan bli.

Helt sjukt, skulle mina barn säga. Jag säger att jag vill fanimig ha det och det ska fanimig bli mitt och INGENTING KAN STOPPA MIG!!!!!!! Känns som jag vill flåsa och flippa ut och bara få ett epileptiskt anfall. Arghh!

Tänker inte speciellt klart, jag vet. Min make är oftast den som får köpjävulen i sig och jag är den mer skeptiska och framförallt, den sansade.

Jag förstår nu vad min man går igenom och det händer en gång i månaden. Han har det inte lätt.

Vi får väl se om denna besatthet går över eller om jag måste tvångsinlägga mig på psyket, det får tiden utvisa.

Moahhahahaha...........

Okej, efter en del tjat så här kommer ett nytt inlägg :)

Jag har haft fullt upp med diverse saker den sista tiden så jag har inte haft så mycket tid att skriva. Men jag har fått desto mer tid att tänka på vad jag ska skriva.

I förra veckan var en något udda vecka. Jag träffade två personer som båda hade något gemensamt fast det skiljer 83 levnadsår mellan dem...

ganska fantastiskt, eller hur? Nåväl, de hade båda röda ögon.

Fast den ene valt att bära linser och den andre inte valt, utan hade det på grund av sjukdom.

En ung en gammal. 

Den unga fick mig att tänka på Gollum i Sagan om ringen. Om Gollum haft en lillasyster, skulle det varit hon. En ung tjej i tonåren, med en kroppsstorlek som en hobbit och med ett udda utseende. Självklart är utseendet en smula provokativt och en utsmyckning som är menat just så. Att vilja bära röda linser, ska ju väcka en känsla hos mottagaren som ser in i dessa ögon. Antingen känsla av avsky, äckel, rädsla eller bara att det ska vara coolt.

Jag reagerade inte alls.

Jag tyckte bara att det var intressant eftersom jag samma eftermiddag träffat en 90-åring med ett illrött öga.

Visst, hon nämnde för mig att jag inte hade reagerat som andra brukar göra. Hon sa: "De flesta brukar tycka typ det är läskigt eller åtminstone rycka till." -"Jaha" sa jag. Sen uppstod några tysta sekunder. Hon blev nog lite besviken att jag inte hade reagerat alls, inte ens hajat till. Jag tänkte då att jag nog varit med om för mycket för att en sådan sak ska få mig ur balans och det bara måste vara nåt allvarligt fel på mig..det hon ville skulle bli den vanliga reaktionen uteblev och så fick hon själv hamna ur balans en liten stund.

Gollums lillasyster valde att berätta större delen av sin tonårstid för mig på den korta stund som vi träffades. Vilket var typ 10 minuter.

Gollums lillasyster har alltid varit öppenhjärtlig så länge jag känt henne och hon behövde få prata om sitt liv..Tidigare samma eftermiddag så tillbringade jag 2 timmar hos 90-åringen och fick nästan hela hans livshistoria, för han behövde också få prata...två helt olika liv men med gemensamma behov. Märkligt.

Ibland tänker jag att någon vill spela mig ett spratt med dessa sammanträffanden. Till dessa sammanträffanden kan tilläggas att jag handlade ena dagen på Ica och ett par dagar efteråt på Konsum. Jag hade handlat för likadan summa på bägge affärerna: 444 kr. Coolt, tänkte jag.

Men livet ska väl vara coolt, eller hur?

Gå i frid och amen. 

Ni kan få ett ännu coolare avsked också, som jag stulit från Jim Carrey:

"back to you, fuckers!"

Jaha, det gick ju fort men ändå inte fort. Det beror på hur man ser det och allt är ju relativt här i världen.

Som sagt, jag och min sambo gifte oss i fredags, den 7/1 2011. Vägen dit har varit lång och kringelkrokig.

Vigselakten tog ca 2 minuter. Men 18 år som par och förlovade med två gemensamma döttrar och två bonusdöttrar i bagaget. Ett hus, två kattor och en hund och ett antal begagnade bilar har det blivit också. Ja just ja, några hamstrar och en fågel har vi också avverkat.

Kronprinsessan gifte sig ju med sin Daniel i somras. Deras bröllop blev betydligt dyrare än vårt. Vi valde att inte ha bröllop just nu. Men jag är inte avundsjuk. Jag tycker att vårt val var nog så bra. Enkelt, rakt på och inga krusiduller. Vi kunde ändå säga ja till varann, vilket är ju poängen med giftermål.

Jag älskar min man så väldigt mycket. Jag har inte varit snål att tala om det. Min man däremot har svårt att uttrycka vad han känner med ord. Men den kvällen sa han till mig de ord jag mest av allt velat och vill höra. Enkelt, rakt på och inga krusiduller. Han öppnade dörrar för mig, drog ut stolar och höll min hand ett flertal gånger. Jag tyckte att min man var det vackraste jag sett och fått lära känna. Det var vår kväll och jag är så lycklig.

Jag har en otrolig man med ett stort hjärta. Jag är glad att jag är den som får se det först.

Även den kvällen kom en liten tanke på Maria Montazami. Jag tänkte att även jag kan känna mig som en prinsessa eller hollywoodfru eftersom jag har en man som behandlar mig som en.

Nu har jag fått min man, så nu kör vi järnet i många år till.

"Arbeit macht frei"..

Mhm, någon som känner igen detta uttryck?

Nåväl, de gör nog de flesta som hängt med i historie läsningen på grundskolan å de som inte gör det..synd för er för ni missade världens historielektion i så fall.

Men jag ska inte babbla om andra världskrigets fruktansvärdheter utan jag tänker prata om min första dag av ledighet.

Den bestod av praktiskt hederligt arbete av hushållsarbete, nämligen TVÄTT! Behövde verkligen få tvätta lite grejer, tvätt av alla de slag. Lakan, madrassöverdrag, kläder och annat kollijox. Hehe, inte klar än men jag börjar se golvet i tvättstugan och det i sig är en välsignelse. Det är fortfarande orange som det ska i vårt hus :) alla andra golv är skitfärgat så det är alltid en befrielse att se att åtminstone ett golv har den färgglada skiftningen  av oragene-rött i vårt hus.

Nåväl, tvätt i all ära men nog fan är det på sin plats att denna kvinna tar sig i kragen och gör något åt ett verkligt grundläggande problem, nämligen att byta jobb.

Jo, det är nämligen såhär att när man är less på hur ens jobb har blivit och hur ens överordnade behandlar en, så måste man gå vidare i livet. Man har bara ett liv förstår ni.. ni som trodde att livet går i repris, ni har FEL! Man lever detta liv EN gång och varför ska man då tåla en massa för att imorgon vakna upp och upptäcka att man har en dödlig sjukdom??

Jag har ingen sådan men jag vet MASSOR som får detta besked och sen ska man sitta där och börja fundera på vilka val man inte skulle gjort?? Val som kunde gjort ens liv till nåt bättre och bla bla bla. Ska man inte förebygga detta ältande genom att faktiskt börja LEVA det liv man faktiskt vill leva? En tankeställare om något..

Men begrunda detta faktum, mitt inlägg började med något så basalt som tvättning, för mig är att tvätta ett val jag gjort idag. Ett val jag trivs med för jag känner mig så nöjd med det jag åstadkommit idag..

ett första steg mot ett liv i frihet, eller hur..?

Kram på er i cyberspace ;)

Har en helt sjuk arbetsvecka. Det är värre än på de normala vardagarna och jag är helt slutkörd efter bara 2 arbetsdagar. Jag har en och en halv arbetsdag kvar sen väntar långledigt..närmare bestämt 11 och ½ dagar lång. Men innan dess ska jag bara överleva dessa jävulska dar. Jag är en överlevare i grunden och mycket ska till för att knäcka mig. Jobbet är krävande just nu men för att jag ska gå i däck, krävs en katastrof av det mer känslomässiga slaget. Då dör jag på allvar.

När jag tycker att livet suger så brukar jag tänka på Maria Montazami. En svensk hollywoodfru som bara glider runt, har vackra döttrar och en man som finner sig i allt hon gör. Hon är inte den skarpaste kniven i lådan heller men är sådär underbart bekymmerslös som jag skulle vilja vara ibland. Hon lever ett så totalt annorlunda liv än mitt och det är det som gör henne så fantastisk i mina ögon. Jag är hennes motsats; alltid grubblande, analyserande, planerande, moraliskt fördömande, totalt ointresserad av glamour och heminredning. Men framförallt så är jag inte blond...det enda vi har gemensamt är våra vackra döttrar och att vi gillar MAX (sveriges gooodaste haamburgareeeee) det räcker för mig :)

Jag brukar även röka för mycket när jag har det jobbigt. Det är jobbigt..Maria Montazami röker inte och det tycker jag är så beundransvärt. Det är det den enda egenhet som jag också vill ha. Vem vet jag kanske kan lyckas sluta men då måste jag nog även byta liv..till ett bekymmersfritt liv och ett jobb som ger mer pengar och mindre jobb.

Som ett PS vill jag tillägga att vi faktiskt har spöken på vinden och det kräver en åtgärd snart. Ingen vill sova där längre och vi behöver utrymmet. Om det ska jag berätta en annan gång.

Mums, på er i cyberspace :*

   Jag har nog slagit rekord i hur många förkylningar man kan ha under ett år...är nog färdig för kyrkogården snart. Har dock en del invändningar på vars jag ska begravas. Klicka på länken så får ni en ledtråd.

http://www.youtube.com/watch?v=L6GzVCYqoyY 

Kring jul kretsar mina tankar ofta kring de nära och kära som gått bort och som jag firat jul med. Alla jular har inte bara varit mysiga, oh nej..minns jular av fylla, spya och gräl. Men minns även jular av julotta, mormors knäck och äcklig lutfisk. När allt var sådär bra, som det bara kan bli, minns jag det med vemod och saknad. Men jular som jag minns med obehag, de är ändå lite suddiga och inte så detaljrika. Det är nog är en välsignelse. De vill jag ju inte minnas alls men det är de som poppar upp först av nån konstig jävla anledning. Så det finns en förklaring till varför jag är så ambivalent inför julen.

De som var en del i detta varierande julfirande är borta nu. Trots det så gnager en oro i mig inför varje jul, om den ska bli mysig eller ett rent helvete..Jag behöver inte vara orolig men gamla vanor sitter i och är svåra att bli av med.

Det som gör mig ledsen, är att det finns barn runt omkring i vårt avlånga land som just nu oroar sig för just detta. De hoppas och önskar allt de kan, att julen ska bli lugn. Julklapparna är en bonus för dessa barn men de vill helst ha julefrid..

                                         ¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤

Ska ändå se filmen sen ikväll, en av mina favoriter. Den är så otroligt äcklig och så totalt osannolik att den blir bra av det. Boken ska dock rekommenderas först, spänningen stiger för varje sida och handlar om en helt vanlig familj..precis som min, hehe..........

Trött..............................

Att jag är så trött nu för tiden har blivit vardagsmat. Är sliten ända in i själen, vintern har fått ett fast grepp i min kropp, fryser och är bara så jävla trött hela tiden! Känns som att jag drunknar i trötthet, mörkret finns större delen av dygnet och jag bara längtar ännu mer efter sommaren, SUCK.

Den här delen av året har jag alltid mycket jobb, ser inget slut på eländet :( mitt i allt detta ska man också hitta någon slags julstämning men den finns bara inte i år...Idag är det lucia men jaha...? vars är känslan?? Lucia brukar hjälpa i min vintertrötthet men denna gång hjälpte inte det mirakelpillret heller.

Jag känner mig som en björn som inte får gå i ide utan tvingas lufsa runt bland alla stressade, pladdrande människor som ska skynda, skynda, skynda bli klara med allt julpyssel, julklappar och "julmyyys". Det snackas om glögg och pepparkakor, hur många julklappar som man köpt och hur man ska hinna med allt....Mitt i allt detta, så står jag där och befinner mig i min egen värld och bara längtar efter att få vila och sova.. Sen undrar jag varför folk gör såhär vartenda år, när det egentligen verkar vara en pest och pina?  Men va fan, julen kommer ju ändå, vare sig vi stressar eller inte!

Det enda jag längtar till är att få en andningspaus, ledighet från stressen på jobbet och lite kvalitetstid med mina nära och kära. Självklart så ska även jag inhandla julklappar och julmat men det är inte min första prioritet, utan det är att få vara med familjen och få chans till vilopaus från vardagen.

Jag är ingen vinter människa, jag hatar vintern mer och mer för varje år som går. Kanske det beror på min vintertrötthet som verkar bli värre för varje år.. Men jag tror också att det kan bero på min stora saknad efter nära och kära som gått bort som man firat jul med men som jag aldrig mer kommer få fira jul med. Min släkt har krympt med åren men den verkar också sakta fyllas på..en ny generation håller på att ta vid. Kanske det är det som är den förändring jag har svårast för och inte högtiden i sig............

Tänkte skriva lite om hur min vecka varit hittills. Denna gång ville jag blogga om allt möjligt men man måste ju välja ut guldkornen. Annars blir det alltför många sidor..

Gud; träffade en märklig person (vi kan kalla personen Lilla MY) i veckan som pratade mycket om sin tro på Gud. Jag fick naturligtvis den stora frågan..om jag tror på Gud (vad annars? skärp er!) Nåväl, att få en så direkt fråga fick mig ur balans. Jag är inte den som går omkring och tänker på vår Fader speciellt mycket och jag kom på mig själv att jag inte riktigt kunde svara ärligt på den frågan. Ty, jag vet faktiskt inte svaret..Lilla MY hade i allafall en bild som hon visade för mig och min kollega och hon hävdade att just så, såg Gud ut.

Okej, det kan jag väl köpa. Lilla My sa även att hon frågat prästen om denne visste hur Gud såg ut. Prästen hade svarat att denne inte visste. Detta hade Lilla My tydligen tagit väldigt illa vid sig av. - "En präst som inte vet hur Gud ser ut!" skandal..? Lilla My verkade ändå lycklig över sin tro..

Min yngsta dotter ska konfirmeras till sommaren och ska nu börja läsa. Det ironiska i kråksången är att frågan om jag tror på Gud, kom samma dag jag följde min dotter till första konfaträffen med prästen och de övriga ungdomarna. Där pratades det förstås också om Gud och Trosbekännelsen.

När jag la mig på kvällen var huvet fyllt med frågor om Gud och andra existensiella frågor. Jag har inte kunnat svara på frågan nu heller och funderar fortfarande på svaret..

Ikväll är jag gräsänka, käkat hemgjord kebaballrik, druckit julmust och kollat på vuxna män som gråtit och längtat efter sina barn i Robinson. Jag längtar också efter mina barn men de är inte med i Robinson, de är just nu i Norge. Jag får längta ända tills på söndag då de kommer hem.

God tredje advent på er och gå i frid, amen.