Har huvudet fullt av saker som jag vill blogga om. Det är ju riktigt inspirerande men jag måste välja någon godbit, för det går ju inte att blogga om precis allt.

Har i dagarna varit sjuk, förkylning med halsont, feber och snuva. När jag är sjuk, då ligger jag på soffan och sängen. Jag växlar mellan dessa båda och tycker mig sova bort större delen av dygnet. När man sover drömmer man. I alla fall jag. Min man säger att han aldrig drömmer. Bullshit och det har jag sagt till honom. Detta har vi diskuterat många gånger. Jag hävdar att han drömmer men inte minns drömmarna. Men han säger att han inte alls drömmer. Men säger han att det så, så är det väl så. Jag har alldeles för livlig fantasi för att inte drömma.

Nåväl, jag lade mig på soffan en förmiddag för att vila. Så fort jag blundat, dyker en minnesbild upp direkt ur min barndom. Det är sommar, torrt och varmt, mitt på dagen och jag är 6 år.

Vi bodde i en hyrd västerbottensgård på den tiden, ute på landsbygden. Gården var stor och det fanns en liten stuga på tomten. Förr i världen hade man en mindre stuga på gården som man ibland flyttade ut till på sommarn, speciellt när man hade många barn och behövde som vuxen få lite utrymme för sina egna "lekar". (Det är i alla fall vad jag tror...) Men denna lilla stuga som fanns på vår gård var nog till för drängen eller pigan.

I denna lilla stuga fanns en liten farstu, ett kök och en sovkammare, inget mer. Jag är 6 år, har sårskorpor på knäna och är barfota. Jag hade en liten hink med jord och en plastspade. Dörren till stugan står öppen och jag kliver in i farstun med min hink. I farstun står en gammal förverkad vedspis. På spisen har jag en gammal kasserad gryta med vatten i. Jag tar min hink, häller jorden i grytan och rör om med min spade. Mums, det blir gegga!

Älskar gegga! Jag "lagar mat" och sjunger nån töntig ABBA-låt, på egen påhittad engelska och tycker att livet är härligt.

Jag tar sedan och fyller min hink med geggan, ska ta den och gå ut igen. Jag ska ju hitta något grönt och fint att krydda maten med. När jag ska gå ut, trampar jag på något vasst som tränger rätt in i hälen. Vad tror ni händer?

Jo, jag skriker, slänger hinken med geggan rätt upp i luften, haltar mig ut på bron och ska titta under min häl. Där sitter ett häftstift så fint ocvh jag stortjuter! Jag drar ut fanskapet och gråter.

Sen tittar jag på väggarna. Geggan sitter formligen överallt, på väggarna, i taket på golvet och på mig. På hälen har jag ett rött litet märke som knappt syns men det gör ont som fan.

Till saken hör, var att jag fick leka i stugan men INTE dra in skit . Det hade jag fått veta bestämt av pappa. Fick ju ofta höra att vi bara hyr. Jag fattade naturligtvis inte vad det betydde. Men jag förstod så pass att jag inte fick hitta på rackartyg. Det hade jag nu gjort och hur i hela skulle jag göra nu? Geggan fanns ju överallt och pappa skulle bli riktigt jävla förbannad.

Jag tar sopen som står i ett hörn och sopar på väggarna och taket och det blir värre. Jag smetar ut det ännu mer. Jag gråter och smetar på, uhuuuuu!

Hur som helst så minns jag inte så mycket mer av efterspelet men jag minns att pappa inte alls var glad. Jag minns även att den lycka jag kände medans jag lekte, förbyttes tvärt till förtvivlan och ledsamhet.

Jag såg min pappa ofta urförbannad. En syn jag inte ville se men fick det ändå. Ofta var det i berusat tillstånd. Men den tråden av minnen stängde jag av tvärt den förmiddagen. Jag valde att minnas att jag hade roligt en del av den dagen.

Jag förundras över hur vissa minnesbilder bara dyker upp sådär. Jag hade ingen speciell assosiation, förutom att solen lyste starkt in genom vardagsrumsfönstret den förmiddagen.

Hur som helst, jag vände mig så den andra sidan, blundade och somnade. Jag drömde i nutid om vårt jordgubbsland. Att det fanns nya plantor med otroligt stora och goda bär. En dröm som ska besannas till sommaren. Vi ska gräva upp det gamla jordgubbslandet, börja om från början och köpa nya plantor.

Gå i frid, amen och allt det där.

För en tid sedan skrev jag om min beslutsvånda. Nu har jag bestämt mig och det känns riktigt bra.

Att äntligen ha kommit till ett beslut gör att jag kan andas lättare och tänka mer positivt. Egentligen hade jag väl bestämt mig långt tidigare men just idag kunde jag lyfta det från mina axlar när jag äntligen tog tag i det.

Först när ord som man burit i sitt huvud väl lämnat munnen, förstår man vilken börda det varit att ha det inom sig.

Den lösning som blev var inte tänkt men kommer att göra min vardag lite lättare att bära. Jag har kunnat få lite mer perspektiv på det problem som gnagt så länge. Lösningen är en kompromiss med villkor från min sida. Känns ba fiint! Nu ser jag framåt igen, klappar mig själv på axeln och är stolt över mig själv.

Det ljusnar på många fronter just nu. Lilla Bambi får återigen stödet som hon såväl behöver, ytterligare en börda som lämnat axlarna. Den nya lilla familjen ska vi snart hälsa på och allt verkar gå bra för dem.

Liten kille växer och frodas, vilket gör en mormor så glad.

Jag kommer att glädjas så länge det varar, för allt i livet är temporärt. Men det gäller även tråkigheterna, så det så.

Ps. Tappa aldrig tron!   

Gå i frid, amen å allt det där :)