Har verkligen funderat på detta mansfenomen, mangrotta eller mancave.

När min man går in i denna grotta så ska baske mig inte omvärlden försöka ens få kontakt. Det är bara att glömma. Det händer av och till och jag blir lika förvånad varje gång hur han verkligen stänger av. Han blir verkligen en grottman. Spelar spel, lyssnar på obegriplig musik och grymtar ett ohörbart mummel. Detta vill säga om han överhuvudaget vill svara på tilltal. Han håller envetet fast vid sin position och kan slänga ett vaksamt öga mot en om man kommer för nära hans space.

Jag säger bara: VA? Va i hela friden har jag missat? Men vi kvinnor brukar vara lite långsint och ofta hunnit bli lite sur på sin man på grund av detta beteende. Lönlöst, säger jag bara, lönlöst.

Jag har i alla fall lärt mig genom åren: LUGN. Detta går över, det är bara en fas. Precis som vi kvinnor har menstruationscykler, genomgår alltså mannen sin mancave-cykel.

Inget märkvärdigt med det. När denna period är över (kan hålla i sig en dag eller två) så är allt som vanligt igen.

Så mitt råd är: låt dig inte luras av din mans mancave-beteende. Det är helt normalt och ska inte betraktas som att något är fel. Låt honom ha sin period, allt kommer att vara som vanligt igen efter ett par dagar. Och glömt. Enligt honom. 

Nedan följer en beskrivning av mansgrottan. Googlade och hittade följande på Wikipedia:

Man grotta

Från Wikipedia, den fria encyklopedin

 

 

En man grotta dekorerad medamerikanska inbördeskriget memorabilia.

En man grotta ^{[ 1 ] [ 2 ]} eller manspace , ^[ 3 ] är en manlig fristad , ^[ 4 ] till exempel en specialutrustad garage, ^[ 5 ] extra sovrum, ^[ 4 ]mediarum, ^[ 6 ] Den, ^[ 7 ] eller källare. ^{[ 7 ] [ 8 ]} Det är en metafor som beskriver ett rum inne i huset ^[ 9 ] , där "killar kan göra som de vill" utan rädsla för att störa någon kvinnlig sensibilitet om hus inredning eller design. ^[ 10 ] Paula Aymer av Tufts University kallar det "sista bastion av manlighet ". ^[ 10 ]

Även om en hustru kan ha betydande auktoritet över ett helt hus när det gäller design och inredning, har hon i allmänhet inget att säga till om vad som får "monterade på väggarna" i en mans personliga utrymme. ^[ 10 ] Eftersom det kan antas att en kvinna har ingången på dekoration av resten av huset, en man grotta eller människa utrymme är i någon mening en reaktion på kvinnlig inhemsk makt. ^[ 10 ]

Mhm, min man har skapat en mans cave i vårt sovrum i datorhörnan. Där är en halsduk uppsatt med Lioverpools logga på. Mancaven börjar ta ordentlig form. HUvva. Min womanscave är lite överallt i vårt hem men framförallt på uteplatsen.

Det orättvisa är att han har tillgång till sin grotta året om. Jag har den bara på sommaren. Resten av huset verkar tillhöra ungarna mest.

Gå i frid amen å allt det där   

Att hamna i depression som jag gjort, har inneburit att försöka finna essensen av sig själv igen.

Jag har varit så djupt ner, att hålet till slut blev ett totalt mörker.

Av hänsyn till mina anhöriga kommer jag inte att berätta något mer detaljerat om det. Men jag har varit där.  

Även tidigare i min barndom var jag där. Det har jag förstått nu. 

Det jag upplevde i barndomen har för alltid format mig till den jag är idag. Alla psykologer i världen kan ju analysera detta och komma fram till något helt annat. Men jag är idag 43 år, så jag tror nog att jag känner mig själv bäst. Jag är vad man skulle kalla raketforskning i deras värld   .

Nå, det finns ju inte bara negativt som jag upplevt, även mycket positivt i detta. Som att uppskatta och känna vördnad inför människor som är och uppträder annorlunda, som valt andra vägar än andra och som ändå lyckats behålla det som är essensen av dem.

Någonstans på vägen i min yrkeskarriär så försvann det som var jag.

Jag blev uppäten, förbrukad och idisslad om och om igen i det system som samhället skapat för att få en bättre (snålare enligt mig) välfärd. Samtidigt hade (har) jag ett familjeliv som kräver full uppmärksamhet och engagemang.

Jag klarade inte av att hålla alla dessa bollar i luften längre. Jaget försvann alltmer och det som jag trodde var jag blev till slut en mask, parodi, falskt och totalt utplånat.

Kontentan av alltihop är att essensen av det som var jag, som skulle vara verktyget också, plötsligt förvunnit. 

Va? Vem är jag? Vad vill jag?

Jag som älskade att sjunga högt (som fan), spela gitarr, dragspel, klaviatur, rocka loss till heavy metal, sy, skapa saker, gå i naturen och skratta högt. VARA KREATIV FÖR BÖVELEN!!!!! ........inte borta men.....glömt, undanstoppat, förträngt...plikter som gått först.....

Nu när jag haft tid att börja odla tillbaka vad som är jag, så har jag återfått mycket minnen från min barndom av de människor som funnits i mitt liv, uttryck som jag inte förstod som barn men förstår nu. Uttryck som "att vara frank" och du är reko". Människor som var äkta men hade sina demoner och inte var perfekta, fyllde mitt liv.

Jag var ett barn och i händerna på vuxenvärlden. De personer som besökte vårt hem var inte de mest gudfruktiga. De var missbrukare men också människor med drömmar som vem som helst. Men någonstans på vägen misslyckats.

Det var -70 talet i all sin prakt;  med bruna och orangea blommor på gardiner, vävnader och tapeter, täcken och kuddar. Polyester och jerseytyger, värmespolar i håret och hempermanent, billig mellanöl och billig bensin, lekskola med mellanmål och skoltaxi, manchesterbyxor och platåskor, ABBA hysteri, pedagogik och fri uppfostran. Sist men inte minst hög arbetslöshet. Nästan precis som det är idag.

Människor i arbetslöshet, hopplöshet och ett ständigt växande missbruk i hemmen som följd. De som klarade sig var överklassen med pengar på banken som kunde köpa det de ville av underklassen. Så var tiderna då. 

Strindberg sa en gång för hundra år sedan att: "Vad är ekonomi? En vetenskap uppfunnen av överklassen för att komma åt frukten av underklassens arbete. " Kan bara konstatera att tiderna har inte förändrats...

MIna starkaste minnen av dessa underliga figurer som dök upp i vårt "mellan-öls-hem" var herr tandlös som inte sa så värst mycket men när han sa något så sa han  alltid att man var "reko". Mycket berodde på att han just var tandlös. Han hade löständer att använda men dom tyckte han inte om. Så han valde att inte använda dom och inte  prata så mycket istället. De få meningar han verkligen uttalade var ofta fåordigt men mycket sant och rakt på sak. "Frankt". Han brukade ivft med ett pekfinger mot en och sa: Du är reko.

Nästa person var herr Kind-ploppsmannen som antagligen led av något tvångsbeteende eller ticks, för han var alltid tvungen att avsluta sina talade meningar med ett kindplopp.

Jag minns en gång när jag satt i hans knä. Jag var väl ca 3-4 år gammal. Jag hade helt "frankt" frågat varför han gjorde så och att jag också ville också kunna det. Han försökte i alla fall lära mig hur man gjorde ett riktigt kindplopp. Han visade mig om och om igen för att verkligen lära mig och då led han inte av sitt tvångsbeteende.

Jag minns i alla fall att vi hade otroligt roligt. Jag minns också att jag fick beröm för vad jag åstadkom. En del bra ploppanden, trots min låga ålder. Jag gick sedan och höll på med detta ploppande länge. I flera dagar tydligen eftersom min mamma blev less på allt detta och sa åt mig att sluta.

Ja... dessa minnen har dykt upp och fler lär väl komma, eftersom jag inte verkar vara färdig med mitt bearbetande av barndomen. Men som sagt, jag behöver ingen psykolog för att tala om för mig hur eländig min barndom varit och allt detta prat om hur mycket bättre jag skulle må om jag bara PRATADE om det (hela tiden helst) eftersom JAG skulle må så MYCKET BÄTTRE.

Då skulle jag nog förlora hela mig och inte bara en del.  Själva essensen av jag skulle då inte vara värt ett vitten och jag skulle må sämre än vad jag behöver.

Urk. Jag vill verkligen inte gräva i min barndom utan jag vill låta saker och ting ha sin gång. Minnen som kommer och går.

Jag kan bara konstatera att livet har format mig till den jag är idag och att jag inte kunnat vara den jag är utan min barndom.  Upplevelser i barndomen har ett bäst-före-datum i det dagliga livet men påverkar det liv man har framför en. Det är i alla fall min övertygelse. Annars skulle jag nog inte stå där jag är idag. Trasig men ändå fullt funktionsduglig och i reparabelt skick. 

Livet är nog mer komplicerat än vad vi tror, trots alla förstå-sig-på-are med sina fina självhjälpsböcker, plattidyder  och ultraterapi . 

Gå i frid amen och allt det där    . 

Varför blir en del så provocerade av ordet Hen?

Hade en livlig diskussion igår med en person på det sociala mediet Facebook.

Personen var uppenbarligen provocerad och förkastade att jag benämnde Österrikes vinnare av eurovision, Conchita, som Hen. Hen är ett könsneutralt ord som kan användas i genussammanhang, där en person som vill tillhöra bägge könen ska få kalla sig hen om denne person vill det. 

Jag tyckte det passade bra eftersom han klär sig som kvinna men valt att ha kvar sitt skägg, använder ett kvinnligt artistnam men privat har ett manligt namn. Man + kvinnliga attribut = Hen 

Min tanke var inte att försöka verka politiskt korrekt utan kände direkt att hen passade in i min värld.

Lägger heller ingen värdering i det och jag vill förtydliga att jag inte är någon homofob. Ska absolut tilläggas att jag älskade låten och framträdandet! En riktig käftsmäll till homofoberna och Ryssland som försökt stoppa henne/honom/hen att uppträda. Ligger helt rätt i tiden med de fascistiska vindar som blåser i Europa med antidemokrater som vill komma till makten. 

Men kritikerna som motargumenterar denna benämning går i taket och vill att det ska användas ord som Den och Det istället.

Men för helsicke, inte fan vill man bli kallad för Det/Den?? Man är väl människa med känslor och ett jag.

Tyvärr missbrukas ordet i alla möjliga sammanhang som i skolans värld där det ska skrivas hen i dokument som rör elever. Där har man helt missat poängen med ordet. Det går faktiskt fortfarande att skriva orden elev/eleven som är lika neutralt och har ingen genuskoppling. 

I norrland använder vi ordet He i många sammanhang. Det är språkligt vedertaget hos oss just i norrland. Inte fan äre nån som retar sig på det, fast det ordet är lika obegripligt när man inte förstår innebörden av det. 

Så, jag kommer fortfarande att använda ordet Hen i dess rätta sammanhang och struntar i idioter som ska tysta ner mig.

Hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen HEN!   

Om någon fler känner sig provocerad så varsågod att göra din åsikt hörd och kommentera inägget.

Gå i frid amen och allt det där.