Okej, efter en del tjat så här kommer ett nytt inlägg :)

Jag har haft fullt upp med diverse saker den sista tiden så jag har inte haft så mycket tid att skriva. Men jag har fått desto mer tid att tänka på vad jag ska skriva.

I förra veckan var en något udda vecka. Jag träffade två personer som båda hade något gemensamt fast det skiljer 83 levnadsår mellan dem...

ganska fantastiskt, eller hur? Nåväl, de hade båda röda ögon.

Fast den ene valt att bära linser och den andre inte valt, utan hade det på grund av sjukdom.

En ung en gammal. 

Den unga fick mig att tänka på Gollum i Sagan om ringen. Om Gollum haft en lillasyster, skulle det varit hon. En ung tjej i tonåren, med en kroppsstorlek som en hobbit och med ett udda utseende. Självklart är utseendet en smula provokativt och en utsmyckning som är menat just så. Att vilja bära röda linser, ska ju väcka en känsla hos mottagaren som ser in i dessa ögon. Antingen känsla av avsky, äckel, rädsla eller bara att det ska vara coolt.

Jag reagerade inte alls.

Jag tyckte bara att det var intressant eftersom jag samma eftermiddag träffat en 90-åring med ett illrött öga.

Visst, hon nämnde för mig att jag inte hade reagerat som andra brukar göra. Hon sa: "De flesta brukar tycka typ det är läskigt eller åtminstone rycka till." -"Jaha" sa jag. Sen uppstod några tysta sekunder. Hon blev nog lite besviken att jag inte hade reagerat alls, inte ens hajat till. Jag tänkte då att jag nog varit med om för mycket för att en sådan sak ska få mig ur balans och det bara måste vara nåt allvarligt fel på mig..det hon ville skulle bli den vanliga reaktionen uteblev och så fick hon själv hamna ur balans en liten stund.

Gollums lillasyster valde att berätta större delen av sin tonårstid för mig på den korta stund som vi träffades. Vilket var typ 10 minuter.

Gollums lillasyster har alltid varit öppenhjärtlig så länge jag känt henne och hon behövde få prata om sitt liv..Tidigare samma eftermiddag så tillbringade jag 2 timmar hos 90-åringen och fick nästan hela hans livshistoria, för han behövde också få prata...två helt olika liv men med gemensamma behov. Märkligt.

Ibland tänker jag att någon vill spela mig ett spratt med dessa sammanträffanden. Till dessa sammanträffanden kan tilläggas att jag handlade ena dagen på Ica och ett par dagar efteråt på Konsum. Jag hade handlat för likadan summa på bägge affärerna: 444 kr. Coolt, tänkte jag.

Men livet ska väl vara coolt, eller hur?

Gå i frid och amen. 

Ni kan få ett ännu coolare avsked också, som jag stulit från Jim Carrey:

"back to you, fuckers!"

Jaha, det gick ju fort men ändå inte fort. Det beror på hur man ser det och allt är ju relativt här i världen.

Som sagt, jag och min sambo gifte oss i fredags, den 7/1 2011. Vägen dit har varit lång och kringelkrokig.

Vigselakten tog ca 2 minuter. Men 18 år som par och förlovade med två gemensamma döttrar och två bonusdöttrar i bagaget. Ett hus, två kattor och en hund och ett antal begagnade bilar har det blivit också. Ja just ja, några hamstrar och en fågel har vi också avverkat.

Kronprinsessan gifte sig ju med sin Daniel i somras. Deras bröllop blev betydligt dyrare än vårt. Vi valde att inte ha bröllop just nu. Men jag är inte avundsjuk. Jag tycker att vårt val var nog så bra. Enkelt, rakt på och inga krusiduller. Vi kunde ändå säga ja till varann, vilket är ju poängen med giftermål.

Jag älskar min man så väldigt mycket. Jag har inte varit snål att tala om det. Min man däremot har svårt att uttrycka vad han känner med ord. Men den kvällen sa han till mig de ord jag mest av allt velat och vill höra. Enkelt, rakt på och inga krusiduller. Han öppnade dörrar för mig, drog ut stolar och höll min hand ett flertal gånger. Jag tyckte att min man var det vackraste jag sett och fått lära känna. Det var vår kväll och jag är så lycklig.

Jag har en otrolig man med ett stort hjärta. Jag är glad att jag är den som får se det först.

Även den kvällen kom en liten tanke på Maria Montazami. Jag tänkte att även jag kan känna mig som en prinsessa eller hollywoodfru eftersom jag har en man som behandlar mig som en.

Nu har jag fått min man, så nu kör vi järnet i många år till.

"Arbeit macht frei"..

Mhm, någon som känner igen detta uttryck?

Nåväl, de gör nog de flesta som hängt med i historie läsningen på grundskolan å de som inte gör det..synd för er för ni missade världens historielektion i så fall.

Men jag ska inte babbla om andra världskrigets fruktansvärdheter utan jag tänker prata om min första dag av ledighet.

Den bestod av praktiskt hederligt arbete av hushållsarbete, nämligen TVÄTT! Behövde verkligen få tvätta lite grejer, tvätt av alla de slag. Lakan, madrassöverdrag, kläder och annat kollijox. Hehe, inte klar än men jag börjar se golvet i tvättstugan och det i sig är en välsignelse. Det är fortfarande orange som det ska i vårt hus :) alla andra golv är skitfärgat så det är alltid en befrielse att se att åtminstone ett golv har den färgglada skiftningen  av oragene-rött i vårt hus.

Nåväl, tvätt i all ära men nog fan är det på sin plats att denna kvinna tar sig i kragen och gör något åt ett verkligt grundläggande problem, nämligen att byta jobb.

Jo, det är nämligen såhär att när man är less på hur ens jobb har blivit och hur ens överordnade behandlar en, så måste man gå vidare i livet. Man har bara ett liv förstår ni.. ni som trodde att livet går i repris, ni har FEL! Man lever detta liv EN gång och varför ska man då tåla en massa för att imorgon vakna upp och upptäcka att man har en dödlig sjukdom??

Jag har ingen sådan men jag vet MASSOR som får detta besked och sen ska man sitta där och börja fundera på vilka val man inte skulle gjort?? Val som kunde gjort ens liv till nåt bättre och bla bla bla. Ska man inte förebygga detta ältande genom att faktiskt börja LEVA det liv man faktiskt vill leva? En tankeställare om något..

Men begrunda detta faktum, mitt inlägg började med något så basalt som tvättning, för mig är att tvätta ett val jag gjort idag. Ett val jag trivs med för jag känner mig så nöjd med det jag åstadkommit idag..

ett första steg mot ett liv i frihet, eller hur..?

Kram på er i cyberspace ;)