Jaha, så närmar sig påsken.

Min make har bjudit mig till den stora staden Stockholm för en romantisk weekend tillsammans.

Kanske för att vi inte kunde fira vår bröllopsdag som vanligt detta år. Vem vet ?   

Men när vi åker till den stora staden kommer alla andra att åka till:

Spy-destination-åka-skidor-kanske-bakfull-stiga-upp-med-huvudvärk-utan-toalett:

Sälen, Tärnaby, Hemavan, Borgafjäll, Kittelfjäll m.m etc. 

Vi ska i alla fall ha riktigt kul!!!! Längtar....   

Gå i frid, amen å allt det där 

Hellå    detg var ett tag sen jag bloggade men jag har inte dött.... ännu.

Har varit och är sjukskriven. Fortfarande.

Har blivit uppmuntrad av min nuvarande doktor att gå på promenader och vistas i naturen    Visst. Men jag har diagnosen depression. Inget märkvärdigt med det men jag undviker folk i den mån jag kan och jag är ute när alla andra sitter inne...Jag ska inte går mer in på detalj än så men mitt liv har varit lite kaotiskt den senaste tiden och det verkar inte bli så mycket bättre.

Eftersom jag har en i min närhet som drabbats av riktig olycka och mår som en skit så behöver denna person mig, Mer än nånsin. Jupp. Alla som känner mig, vet att jag ALLTID ställer upp.

Men denna gång?

Kommer jag att orka vara det stöd som denne person behöver? Jag vet inte det just nu. Men så mycket vet jag; att jag måste säga nej till vissa och säga ja, till vissa i mitt liv.

Jag säger ALLTID ja till bami. 

För bambi är en del av mitt liv. De andra personen...

Nja, kanske...

De får nog fucka upp sitt liv bäst de vill. Det har de ju gjort förut,  trots mina råd... så har de gjort det värre..

Och nu ? vill de ha min hjälp igen...Varför då? De fixar dsitt kaos så bra själva (som de senatse 20 åren) och jag mår skit hela tiden ändå

Min kraft ska gå till de behövande, dvs jag själv och bambi och resten av min familj. Punktum, slutum.

Tror jag fattat rätt beslut denna gång. Mjo, det har jag.

Gå i frid och allt det där-