Varför blir en del så provocerade av ordet Hen?

Hade en livlig diskussion igår med en person på det sociala mediet Facebook.

Personen var uppenbarligen provocerad och förkastade att jag benämnde Österrikes vinnare av eurovision, Conchita, som Hen. Hen är ett könsneutralt ord som kan användas i genussammanhang, där en person som vill tillhöra bägge könen ska få kalla sig hen om denne person vill det. 

Jag tyckte det passade bra eftersom han klär sig som kvinna men valt att ha kvar sitt skägg, använder ett kvinnligt artistnam men privat har ett manligt namn. Man + kvinnliga attribut = Hen 

Min tanke var inte att försöka verka politiskt korrekt utan kände direkt att hen passade in i min värld.

Lägger heller ingen värdering i det och jag vill förtydliga att jag inte är någon homofob. Ska absolut tilläggas att jag älskade låten och framträdandet! En riktig käftsmäll till homofoberna och Ryssland som försökt stoppa henne/honom/hen att uppträda. Ligger helt rätt i tiden med de fascistiska vindar som blåser i Europa med antidemokrater som vill komma till makten. 

Men kritikerna som motargumenterar denna benämning går i taket och vill att det ska användas ord som Den och Det istället.

Men för helsicke, inte fan vill man bli kallad för Det/Den?? Man är väl människa med känslor och ett jag.

Tyvärr missbrukas ordet i alla möjliga sammanhang som i skolans värld där det ska skrivas hen i dokument som rör elever. Där har man helt missat poängen med ordet. Det går faktiskt fortfarande att skriva orden elev/eleven som är lika neutralt och har ingen genuskoppling. 

I norrland använder vi ordet He i många sammanhang. Det är språkligt vedertaget hos oss just i norrland. Inte fan äre nån som retar sig på det, fast det ordet är lika obegripligt när man inte förstår innebörden av det. 

Så, jag kommer fortfarande att använda ordet Hen i dess rätta sammanhang och struntar i idioter som ska tysta ner mig.

Hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen HEN!   

Om någon fler känner sig provocerad så varsågod att göra din åsikt hörd och kommentera inägget.

Gå i frid amen och allt det där.

Jaha, så närmar sig påsken.

Min make har bjudit mig till den stora staden Stockholm för en romantisk weekend tillsammans.

Kanske för att vi inte kunde fira vår bröllopsdag som vanligt detta år. Vem vet ?   

Men när vi åker till den stora staden kommer alla andra att åka till:

Spy-destination-åka-skidor-kanske-bakfull-stiga-upp-med-huvudvärk-utan-toalett:

Sälen, Tärnaby, Hemavan, Borgafjäll, Kittelfjäll m.m etc. 

Vi ska i alla fall ha riktigt kul!!!! Längtar....   

Gå i frid, amen å allt det där 

Hellå    detg var ett tag sen jag bloggade men jag har inte dött.... ännu.

Har varit och är sjukskriven. Fortfarande.

Har blivit uppmuntrad av min nuvarande doktor att gå på promenader och vistas i naturen    Visst. Men jag har diagnosen depression. Inget märkvärdigt med det men jag undviker folk i den mån jag kan och jag är ute när alla andra sitter inne...Jag ska inte går mer in på detalj än så men mitt liv har varit lite kaotiskt den senaste tiden och det verkar inte bli så mycket bättre.

Eftersom jag har en i min närhet som drabbats av riktig olycka och mår som en skit så behöver denna person mig, Mer än nånsin. Jupp. Alla som känner mig, vet att jag ALLTID ställer upp.

Men denna gång?

Kommer jag att orka vara det stöd som denne person behöver? Jag vet inte det just nu. Men så mycket vet jag; att jag måste säga nej till vissa och säga ja, till vissa i mitt liv.

Jag säger ALLTID ja till bami. 

För bambi är en del av mitt liv. De andra personen...

Nja, kanske...

De får nog fucka upp sitt liv bäst de vill. Det har de ju gjort förut,  trots mina råd... så har de gjort det värre..

Och nu ? vill de ha min hjälp igen...Varför då? De fixar dsitt kaos så bra själva (som de senatse 20 åren) och jag mår skit hela tiden ändå

Min kraft ska gå till de behövande, dvs jag själv och bambi och resten av min familj. Punktum, slutum.

Tror jag fattat rätt beslut denna gång. Mjo, det har jag.

Gå i frid och allt det där-

Bäst att skriva ett litet inlägg.

Har blivit sjukskriven i 2 veckor. Har tagit prover och fått sömnmedicin utskrivet.

Doktorns diagnos är att jag lider utav stress. 

Doktorns rekommendation; se till att vila, få ordning på sömnen, promenera och motionera och framförallt gör roliga saker. 

I helgen var jag och såg film på bio. Älskar film men jag kan ju inte gå på bio varje dag. 

Inatt sov jag 9 timmar i sträck. Första gången på väldigt länge som jag sov en hel natt. Kostade enbart 62 kr att få börja sova igen. Märkligt. 

Idag har jag spelat spel på datorn och käkat godis. Det är också roligt.

Har en del planer om dotterns gamla rum, göra hobbyrum utav det. Symaskinen ska plockas fram och  musikinstrumenten ska rymmas där. Men än så länge är det planer. Har liksom ingen ork just nu. Ibland räcker det med att bara sitta och andas. Känner mig liksom tom och urlakad. En dag i taget. 

I helgen valde ju vår kondenstumlare att vägra fungera normalt. Den är rätt så nyinköpt och borde funka bara. Har googlat, försökt fixa den med konstens alla regler men den gör precis va fan den vill. Gubben har till och med fixat med vattenpasset så den så den står helt rakt. Icket. Har bara lust att kasta ut fanskapet och gå lös på den med yxan. Jättebra när man ska stressa ner.

Får bara en enda låt i huvet då det gäller den där förbannade saken. Varsågod:

I 5 år har vi hållit på. 5 år. Dagens möte gav mig en insikt.

Får veta att det är nya rön som gäller. Om dessa gällt för 5 år sedan skulle vi inte kanske inte behövt kämpa i 5 år.

Nu har vi 4 månader på oss. De lovar att detta ska då vara över..om 4 månader..

Stora löften som är viktiga att hålla. För bambi, för oss. Annars jävlar. Ja. Annars jävlar. 

I can not give up

I can not give

I can not

I can...

Yes we can, can, gosh almighty, yes we can.

Hade skrivit ett långt inlägg ikväll som bara försvann då datorn valde att hänga sig. Jag vet vad jag ska göra med datorn. Hänga den. 

Får se om jag orkar göra ett nytt försök imorgon. Handlade om att jag besökt dödens finaste väntrum. Nu är jag alldeles för trött för att börja om och jag ska fortsätta se på fotboll. Även om förlust verkar vara i antågande.

Människor som har mycket tid och lite att göra, håller mig med jobb. 

Ikväll har jag tid själv och då så funderar jag på följande: Varför, varför är det exakt 14 stycken bindor i ett Always-paket???

Kan en enda vettig människa förklara det för mig? Det är åt helvete för LITE!

Jag menar, jag måste alltid köpa två paket men när min man ska handla detta nödvändiga skit-eländet till mig, så glömmer jag alltid att tala om för honom att han MÅSTE köpa TVÅ paket, för det blir alldeles för lite och det blir ALLTID slut när affärn har stängt.

Jag vill kunna byta när det är dags för det och jag har tydligen mer blod i min lilla kropp än andra tydligen. Detta stör mig så inåt !!! 

Jag tänker inte samla mer än nödvändigt..jag menar hur äcklig vill man vara?? Eller ska jag lida och vara snål? Göra en exakt beräkning hur  och när jag ska byta? Urk!

Är det bara jag som har detta problem? jag skulle vara tacksam om det åtminstone fanns 20 stycken i paketet. Det känns som en mer rimlig mängd och min stressnivå över detta problem skulle minska betydligt. Men vem f-n orkar skriva å klaga? Jag  har inte tid med det. 

Gå i frid, amen och allt det där.

Sitter här och försöker sammanfatta min dag. Det utmynnar i ett ord: ärlighet.

För en del handlar detta ord om att säga precis vad man tycker och tänker utan att tänka på konsekvenserna av effekten. Sedan ursäkta sig med att säga - sån är jag. Det kan vara helt rätt i vissa situationer men helt galet i andra.

För mig innebär ordet ärlighet bland annat att hålla vad man lovar och ta ansvar för det. Hamnade i en situation idag som inte var så. Det gör mig förbannad. Speciellt när man utger sig för att vara en "hyvens person" och ha "välmening" i sitt handlande när det visar sig handla om något helt annat... Tvi. 

Ärlighet innebär också att vara sann mot sig själv. Sluta ljuga för sig själv, sluta tränga undan "magkänslan" och bejaka vad man innerst inne känner. Man kan misslyckas med saker men man är inte misslyckad!

Vara sann mot sig själv är viktigast, för man ska leva med sig själv resten av sitt liv. Det innebär inte att man adrig mer kommer att falla i fällor och göra misstag och fel. Men att eftersträva att göra sitt bästa, skita i vad andra tycker och göra det som känns bäst för en själv måste väl ändå vara det ärligaste man kan göra. Vi är så rädda för vad andra ska tycka så vi tappar bort oss själva i jakten på att vara som alla andra. 

När olyckskänslorna kommer, stanna upp. Vars någonstans gick det fel? Kan jag förändra min livssituation? Vilka verktyg har jag? Var börjar jag? Vad VILL jag? 

Någonstans så är man sin egen lyckas smed, hur klyschigt det än låter. Vara sann mot sig själv och bestämma sig för en förändring måste väl ändå utgöra grunden så att lyckans frö får en chans att gro? 

"Hemligheten med lycka är att vara vän med sig själv"