Köttsoppa. Guds skapelse till alla med dålig mage.

Värmde en burk med köttsoppa idag, självklart köpes-soppa. Kan göra egen köttsoppa också men varför det när det finns köpes på burk att få? Huvva, sä arbetsamt..

Medans jag värmde min burk, så vandrade tankarna till mina föräldrar. De här dagarna när jag varit sjuk, så har jag haft drömmar om min mamma och pappa. Konstigt, jag har inte haft drömmar om dom i samma dröm på väldigt länge. Så som många gånger förut, så grälade de även i en av drömmarna.

I en annan dröm, stod min mamma och rökte på en balkong men sa inget. I de flesta drömmar när de är med var för sig, så säger de inget men de är med i drömmen.

Men varför drömmer jag om dom? Det undermedvetna spelar en spratt gång på gång.

Medans jag åt min soppa, tänkte jag på min pappa. Min pappa hade dålig mage i många och långa år. Han sa att det var bra mat mot känslig mage och han åt många burkar de sista åren. Jag hoppas att jag inte får samma mage som min pappa..eller blir lika sjuk som han.

Magsjuka är bland det jävligaste man kan ha, allt är äckligt, man själv är äcklig och det luktar spya och bajs vart man än går för näsan är fylld av dessa dofter. Hatar det. Men detta går över och jag överlever..alltid.

Jag oroar mig också, för Prussiluskan är sjuk. Sjuk på ett sådant sätt som inte är ett vanligt virus. Sjuk på ett sätt som vi inte vet ännu. Prussiluskan håller på att försvinna. När jag kramade Dig kände jag revbenen genom tröjan...blir så jävla, jävla ledsen. Och det är inte rätt, JAG har alltid varit den med revbenen och kycklinglåren..inte du. Snälla bli frisk för min skull, jag behöver dig så himla mycket.

Ska be en bön sen, har inte bett någon bön sedan mamma var sjuk men nu jävlar ska jag göra ett ordentligt försök och det är bäst att Herrn-som- bor-där-uppe lyssnar.

Gå i frid.

Det här med och hålla sig ren och duscha är väl ett av det moderna samhällets hörnstenar. Jag håller mig ren, tro mig men jag har ett komplicerat förhållande till just detta. Eller rättare sagt, jag komplicerar det hela helt på egen hand.

Jag duschar alltid på kvällen och när man är en tidsoptimist som jag är, blir det ett dilemma. Nåt annat får stryka på foten. Jag är inte världens snabbaste människa då det gäller den aktiviteten. Den dagen jag behöver hjälp av hemtjänsten med just duschning, så får man nog avsätta 4 timmar så att allt blir som jag vill ha det..

Jag har provat många gånger att duscha på morgonen men det är som förgjort! Jag är för trött och orkar inte kliva upp tidigt nog för att hinna med detta. Och inte fan vill jag stå och frysa *pip* av mig bara för att vara fräsch i en dag och för att andra ska tycka att jag luktar gott.

Men att duscha är inte gjort på 3 minuter för mig. Det ska schamponeras hår, gnuggas duschcreme, filas fötter, skrubba ansiktet och nynnas en stund. Sen efter det  ska man kamma håret, topsa öronen, kammas och noppas ögonbryn, smörjas både här å där, ibland klippa till håret på benen och armarna och...hm, nu sa jag nog nästan för mycket och så avluta med att klippa lite naglar och kissa en skvätt...puh, det är fan jobbigt jue! Ja ni fattar ni som har samma problem. Att duscha på kvällen är ändå rätt så avslappnande, man tvättar bort dagens bekymmer så att säga och kan sedan lägga sig ren och nöjd. Men det är just problemet, jag får för lite sömn då. Jag blir ju aldrig klar och gubben muttrar lite när jag väl kommer mig isäng för jag smyger som en elefant ibland...

Jaja, jag får sova när jag kommer till graven som man säger och bara gilla läget att man har sina egenheter.

Gå i frid, amen å allt det där.

Ett krossat hjärta är ett första steg mot vuxenvärlden. Det gör ont att bli vuxen och Bambi har nu ett krossat hjärta...

Att se de som man älskar så mycket, vara så ledsen gör ont i en själv. Jag påminns om när jag fick mitt hjärta krossat första gången. Jag var 20 år men världen stannade inte upp, livet fortsatte ändå...Bambi är betydligt yngre men det gör inte upplevelsen mindre för det. Första steget mot vuxenvärlden är tagen. Hjärtat kommer att krossas många, många, många gånger till. För varje gång så tror man inte att man klarar mer men det gör man. Man bryter ihop och går vidare, ett steg i taget.

Många får sitt hjärta krossat men man överlever ändå, man går inte under men man blir skadad. Att förlora den man älskar mest, är som att förlora sig själv. Jag säger som en annan sa; tiden läker faktiskt såren. Det är bara att bryta ihop å gå vidare.

Det är tur att Bambis mamma finns...Bambis mamma lider med Bambi, för hon vet att hjärtat kommer att krossas fler gånger i livet. Men den första gången är den man minns smärtan resten av sitt liv.

Den sång som är personifierad med ett krossat hjärta, är just den här...Gå i frid.

Har behov av att blogga om det månatliga problem som alla kvinnor måste genomlida...inget för de kräsna att läsa, man får läsa på egen risk.

Jag har åter fått problem med smärtor varje månad. Det är ett rent helvete, ju äldre jag blir, ju jobbigare är det. Vissa månader så är smärtan för jävlig, andra månader kan gå hur bra som helst. Har just nu en skitjobbig period men jag går till jobbet och plågar mig genom dagen. Behöver nära till toaletten, Ipren och alvedon är livslinan som är packad i väskan varje dag. Men jag klagar inte högljutt men folk märker ändå av att jag mår dåligt.

Jag kan få frågan hur jag mår men man sitter ju inte gärna vid fikabordet och berättar för allt å alla vad som drabbat mig. Jag menar, ska man svara ärligt?? När socialchef, kommunalråd och kommunchefen sitter vid samma bord?? "-Jo för fan, jag har en jävla mensvärk, blöder som en stucken gris, får byta binda varje kvart men annars är det bra. Och hur har din helg varit då? " Jag gissar att kommunchefen får mackan i halsen, för inte friden vill man väl höra sånt eller?

Jaja, detta är min lott i livet och det är bara att gilla läget.

Lägger in den låt som passar bäst i mitt ömkliga tillstånd, håll till godo.

Gå i frid, amen å allt det där.

Behöver få skriva av mig. Tankarna snurrar i mitt huvud, fortare än en centrifug.

Upp som en sol och ner som en pannkaka. Det är väl den beskrivning jag kommer närmast hur denna dag varit.

Har ett omväxlande jobb och för det mesta älskar jag det. Men jobbet har en del av det svårhanterliga också. Det görs sig påminnt när jag träffar på de människor som påminner mig om mitt eget förflutna och mina erfarenheter.

Att ha livserfarenhet är viktigt och nyttigt när man jobbar med människor i allmänhet. Men när man stöter på "Mission impossible" i vardagen, så blir jag totalt däckad mentalt. Inte så att jag bryter ihop och blir hysterisk. Nej, det är inte och har aldrig varit my cup of tea. För mig blir det så att jag vacklar i mitt sinne och gamla känslor av sorg, vrede, maktlöshet och ledsamhet kryper fram. Jag blir bara känslor och inget förnuft. Blir tyst och grubblande eller så kan jag få ett vredesutbrott. Jag klarar inte av glättighet eller ytlighet under sådan period. Hycklare göre sig icke besvär. Försäljare kan gärna få höra att de kan dra åt helvete.

Jag hatar Sjukdomen som förintar människor så totalt och förlorar allt av människovärde. Sjukdomen har det förhatliga namnet cancer. 

Träffade nämligen Cancer i egen hög person idag.

Om cancer varit en fysisk person, så skulle jag inte tvekat att misshandlat den till oigenkännlighet och sedan strypa den långsamt med mina bara händer. Fy fan!

Imorgon är det fredag. Just det. Livet går vidare för oss normala utan bekymmer. För de som inte är drabbade, de med sina fina tomter, sommarstugor och semesterplaneringar. Livet går vidare för de med sina löjliga skiljetecken och  små hjärtan i facebook, de med små vardagsproblem som hitta rätt kläder till krogen, de som tror de alltid har värsta problemet i sitt liv som vid närmare gransking inte är ett skit i jämförelse. Människor lever alltid efter principen, det drabbar inte mig...Jag är arg, jag är skitförbannad!!!!

För människan jag träffade har kanske några dagar kvar att leva i detta liv. För den människan är problemet att kunna leva genom varje timme utan smärta och förnedring. Mitt problem är att jag inte fick göra mer än vad jag gjorde. Men människan bestämmer själv över sin kropp och sitt liv. Ingen har rätt att ta ifrån någon den makten, även om omgivningen tycker en jävla massa. Makten att få bestämma över sig själv är den enda kontroll man har i ett sådant helvete. Allt annat är ju förlorat. Att hoppet skulle vara det sista som överger en ska nog omvärderas..när hoppet har övergett en, vad har man då kvar?

Förhoppningsvis kanske människan kan få dö med lite mer värdighet med den lilla hjälp jag kunde bidra med. Kanske sjukvården kan göra mer när slutet närmar sig så människan inte ska behöva ha ont. Att dö med en smärta som genomsyrar hela ens väsen är det värsta som kan hända. Det tillhör medeltiden, att dö som martyr idag ger inga rubriker. Det enda det ger är sår i själen och livstidslång sorg hos de som blir lämnade kvar..........

Imorgon ska jag låta dagen leva mig som den gjorde idag. Imorgon ska jag försöka glädjas åt mitt löjliga liv och att det är helg. Imorgon är en ny dag. 

Gå i frid.