Jaha, då är det ingen återvändo. Införskaffade gymkort idag som gäller ett år framåt. Jupp.

Nu måste jag fullfölja mitt påbörjade förändringsarbete. Men det känns fint! Nu i alla fall. Gubben har nu ingen ursäkt längre heller och det känns också fint.

Han har tjatat på mig att köpa kort och få mig att vara hans draghjälp. Så han får skylla sig själv eftersom jag sagt att nu på fredag kör vi hårt. Ha!

Det här med Facebook. En tanke har slagit mig att syftet med att gå med i Facebook är synnerligen olika. En del gör det av ärliga och oskyldiga skäl för att hålla kontakt med vänner och släktingar som bor långt bort. Jag tillhör den kategorin. Men allt eftersom åren gått har jag uppmärksammat att en del har helt andra avsikter. De skickar vänförfågningar hytt och bytt och till flyktiga bekanta, arbetskamrater och deras vänner släktingar m.m Allt för att få en närmare insyn i sina "vänners" liv så att de kan chockeras över deras inlägg, skriva elaka kommentarer och frossa i andras olycka. Just i syfte att sprida falska rykten och förtal. Skvallertackor har alltid funnits i en eller annan form men Facebook måste ju vara en gudasänd gåva för dessa olyckskorpar som bara älskar att svärta ner och fara med osanning. Allt för att få sig en kick och vara den som "vet" sanningen om folk.

Vad dessa elaka människor inte vet är att de som drabbas av deras elaka tungor är vanliga dödliga människor som försöker leva sina liv så gott det går med de förutsättningar de har. Vanliga dödliga människor har känslor och blir kränkta och sårade. De förtjänar inte att bli utsatta för elakhet. De som väljer att dela med sig av sin vardag, svårigheter som glädjeämnen, gör det för att få stöd och uppmuntran och dela sin glädje. Inte få ytterligare bördor som falska rykten av skvallertackor. En del av dom visar inte sitt elaka förakt på FB men använder sina svarta tungor i verkliga livet. Eller som det så klatchigt skrivs "IRL". I Facebooksvärlden ska man vara försiktig om man har många "vänner". Det är inte mängden som är viktig det är kvaliteten som är. "Vad andra läser i min status är inte alltid vad jag egentligen skrivit". 

Ja min hjärna behövde rapa igen, min hjärna fungerar så. Nu känns det okej igen.   

Gå i frid, amen och allt det där.

Har planer om nystart kring mycket i mitt liv nu. Jag hade inget nyårslöfte denna gång men de har väl dykt upp längs vägen för helt plötsligt ska jag förändra så mycket.

Jag ska lägga mig tidigare på kvällen och starta arbetsdagen tidigare, jag ska köpa träningskort och på allvar börja träna, jag ska dra ner på rökningen, jag ska planera middagarna för arbetsveckan och springa mindre på affärn, jag ska köra mindra bil och jag ska bla bla bla.

Någon som känner igen sig?

Alla idéer som jag fått sista månaden kan jag ju inte förverkliga men jag kan alltid hitta något som jag kan prioritera. En del förändringar är inte så avancerade, så de går att förverkliga med mindre ansträngning och det är ju positivt.

Förändringar kan ibland vara jobbiga men oundvikliga. Tänker främst på lilla bambi som har det tufft nu. Frågan är hur förändringens vind kommer att blåsa, motvind eller medvind. Valet är bambis. Problemet är att välja men du måste försöka, för din egen skull.

Vissa dagar går det inte som man tänkt sig. Idag har jag fått prova på hur det är att vara lätt förvirrad och glömsk.

Jag fick ett sms imorse om att jag hade ett paket att hämta ut. Jippie! Det hämtar jag ut på lunchen, tänkte jag. När jag skulle åka till jobbet, så tog jag med krukan med ljung jag köpt tidigare i veckan. Den skulle jag gräva ner på pappas grav. Det gör jag efter jobbet, tänkte jag. Hm, men jag är ju så glömsk nu för tiden så jag tror jag ska sätta den i framsätet på bilen. Då ser jag påsen och blir påmind om att jag inte ska glömma åka till gravbacken.

Bra idé, tänkte jag, och gjorde så.

Åkte till jobbet och jobbade. Blev tillfrågad om jag skulle med och äta lunch men nä sa jag, jag ska hämta ut ett paket under lunchen. Jobbade mera och gick sedan på lunch. Åkte tillbaka på jobbet efter lunch. Jag hade då redan glömt att jag skulle hämta ut paketet. Jag gör det efter jobbet istället, tänkte jag.

Jobbade vidare, skickade tusen papper till skrivaren, stängde datorn när dagen var slut, gick ut och kom till bilen. Kom då ihåg de tusen samtal jag skulle ringt och just fan, glömde ju skriva ut papperen från skrivaren! Äsch, de ligger kvar till imorgon. Jag gör det imorgonbitti, tänkte jag, åsså ringer jag samtalen imorgon.

Satte mig i bilen, såg påsen med krukan och kom ihåg att jag skulle till gravbacken. Åkte dit, grävde, sa hej och hej då till pappa.

ÅKte hem, lagade middag med gubben, middagen på bordet och glömde stänga av en platta. Just ja, kom ihåg att plattan var på, stängde av den.

Sen gick jag till fåtöljen och stängde av mig själv, för nu fick det fan i mig räcka med alla glömda ting för denna dag...problemet är bara att jag ska komma ihåg imorgon det jag skulle gjort idag och frågan är om jag kommer ihåg det imorgon...  

Vissa dagar blir man helt uppfylld och överväldigad. Men det är som jag sagt förut, det är de små sakerna i livet som gör allting värt. Det som kan verka smått för mig är något stort för någon annan och vice versa. 

I helgen har jag känt mig lite låg och funderat mycket på hur mitt liv ser ut, mina livsval och hur andra har det. Vi lever alla i vår egen verklighet och det går ju inte tala om för andra hur de ska leva sina liv. Har insett att de val man gör måste man själv ansvara för. Att skylla på någon annan visar bara på hur rädda vi blir när det visar sig hur fel det blev. När man är ung så vet man allt och gråzonen är obefintlig.

Vi har våra glasögon som vi betraktar verkligheten ur. Ju äldre jag blir, ju mer ödmjuk blir jag inför andras livsöden och val de gör eller gjort. Gråzonen växer... Jag märker att jag har större förståelse för andra människors val och hur det kunnat gå så bra eller illa för dom. Jag har även fått en del insikt om mig själv och hur det blivit som det blivit för mig.

Jag kan bara konstatera att någon moraltant kommer jag inte bli när jag blir stor.

Uj, ibland blir jag så djup att jag drunkar i mina egna tankar. Någon sa till mig idag att jag vänder å vrider på det mesta innan jag tar ett definitivt beslut i någon svår fråga. Det är en styrka men ibland kan det bli lite för kringelikrokigt. Å det är nog jag i ett nötskal.

Amen på det.

Vill bara upplysa mina läsare att man får skriva en kommentar om man vill på inläggen    

Kom gärna med tips och idéer på vad ni vill jag ska skriva om. Reflektera, kritisera, berömma, ja vad ni vill. Har lite idétorka så kom med förslag så hittar jag alltid på något  

Väntar med spänning.   

Lever just nu i en stressfylld vardag. Mycket på jobbet får min stresshormonsnivå i kroppen att stiga till väders.

Igår var en skit-dag idag en skit-dag. Hur då? Jo känslan av att springa från en det ena till det andra som helst skulle varit klart igår, gör att jag känner mig otillräcklig och lämnar en känsla av att inte ha gjort någonting vettigt och att allt är en enda röra när klockan blivit fem och det är dags att gå hem. Då ÄR det en skit-dag. 

Får mig då att tänka på hur jag tacklar en alldeles för hög stressnivå. Vad är det som gör att jag kan släppa stressen när arbetsdagen är slut? Vad är det som gör att jag kan släppa tunga tankar, känsla av otillräcklighet, maktlöshet? Vad är det som gör att jag inte kan släppa och bli olycklig?

En del förespråkar positivt tänkande, andra att gå kurser stresshantering, yoga, träning, meditation, spikmattor, kosttillskott osv. Ja, listan kan göras lång på vilka verktyg som finns till hands.

Man kan även bli religiös, verkar ju vara en universal metod: "Ta emot Gud i ditt hjärta, så kommer Han att älska dig för resten av livet och i evighheters evighet" men det finns alltid en hållhake på detta; Du skall icke synda eller bryta mot någon av de andra budorden.

Åh just det, vi har ju de sju dödsynderna också, glöm inte det....

Man ska alltid välja någon metod eftersom det finns ju även trender och trendsättare och man vill sälja sin produkt. Reklamen går varm i medier och tidningar, kurser ordnas och halleluja, så har men en en metod som VERKLIGEN fungerar. Så köper folk hela konceptet och de som vill sälja, tjänar sina pengar och blir rika och de som köper är lyckliga en stund. Eller?

Ja det vill säga, tills den dag de vaknar upp ur sitt drömtillstånd och inser att de är fortfarande inte botade från sin sorg, olycka och depression. Sen letar man efter nästa metod..

Det var i en annan tid som man sålde ELIXIR som skulle bota allt från värk, feber, håravfall, gula tänder bla bla bla. Det fanns under vilda västern och var helt enkelt vanlig whiskey på flaska. 

Förlåt min ironi men är det inte lite så det fungerar?

"Välj det rätta, ta Cloetta!"

Ja jag vet, ALLT är inte lurendrejeri men allvarligt, vi är fortfarande lättlurade på diverse produkter och metoder eftersom vi vill så gärna bli lyckliga i alla våra dagar. Mm, religionen kommer i alla dess former och det gäller att välja den rätta vägen.

För mig så spelar det ingen roll vad andra tycker. Folk kan få predika precis vad de vill om vad som är den bästa och värsta metoden. Jag tror inte på att det finns en enda sanning. Vi är alla olika och trevar genom livet med de brokiga och olika bakgrunder vi har. Det viktiga är väl att hitta den metod, produkt som fungerar i det långa loppet. Jag anser inte vad som är rätt eller fel och säger inte åt andra att göra som jag gör. Den enda som kan veta vad som fungerar är du själv. Punkt.

För mig har alltid humor varit en riktigt bra lösning på att få distans till det jobbiga i livet. Jag gläds åt det jag har och de små sakerna i livet. Om jag vid dagens slut hittar det som får mig att må bra och kan somna, då har jag lyckats hitta rätt.

Jag provar gärna fler metoder och försöker samla på mig det goda av allting. Men jag är inte lättlurad. Jag ser mig själv lite grann som Tomas tvivlaren (ni som läst er bibel vet vem det är, jag orkar bara inte berätta historien om honom också då får jag aldrig gå isäng och sömnen behöver jag). Hur som helst, när jag inte sett och blivit fullkomligt övertygad om att saker fungerar, så då tror jag inte. Mitt liv är för kort för att jag ska slösa det på det jag lika gärna kan klara mig utan.

------------------------------------------------

sen en hälsning till de nu som kan känna sig lite provocerade och frustrerade, vad vet jag men läs min fotnot nedan;

Jag vill att man läser mina inlägg med en gnutta humor och jag hoppas att jag får fram det budskapet. Det är inte meningen att provocera någon eller tro att jag medvetet gör elaka påhopp på någon eller något. Jag vill helt enkelt skriva ur mitt perspektiv och hantera mina funderingar på ett underhållande, cyniskt och ironiskt sätt. 

Amen på det.

Efter gårdagens dystra inlägg ska jag nu skriva ett positivare inlägg.

Har idag mått mycket bättre i ryggen. Värktabletter i massor och en hel natts sömn har lindrat mycket. Är inte helt återställd men får jag tid hos min sjukgymnast så ska jag snart vara i samma skick som förut.

Tillbringade dagen med att surfa på Tradera. Fyndade en jättefin höstkappa och läste många knasiga annonser. Har själv lagt ut några saker till auktion. Får se om jag får något napp. Det är inga märkvärdiga saker men de är alltför värdefulla att kastas.

Har läst i bloggen längre bakåt i tiden och insett att mitt behov av att blogga uppstår när jag får en släng av depression och frustration. Borde ju skriva lite mer om de positiva sakerna som händer också. Skäms på mig....

Men jag skriver ju också för att jag ska få distans till de negativa känslorna som uppstår. Skulle jag bara skriva om de positiva sakerna som händer skulle jag inte vara sann mot mig själv. Men jag måste erkänna i ärlighetens namn att det ska råda en viss balans ändå mellan inläggen. 

För Bambi och lilla mamman händer mycket just nu. Livsförändringar som sätter deras tillvaro på prov, även min. Jag tycker det är positivt men det kan vara skrämmande för en tonåring med nya utmaningar och livsförändringar. De har hela framtiden framför sig och jag önskar dem all lycka för det förtjänar dom. Älskar er av hela mitt hjärta och jag finns alltid bakom er som skydd och aldrig framför er som hinder.

Imorrn ska jag arbeta är min plan. Värktabletterna följer med och går det inte så går jag hem. Det gäller att lyssna på sin kropp och inte tro att man är oförstörbar. Allt har sin tid och ibland får man gilla läget.

Rosor är röda, violer är blå, men vissa saker rår man inte på. (eller hur det nu var)

Amen.

Jaha så är hösten på väg med, bokstavligt talat, stormsteg. Blåste igår och ösregnade som bara den! Idag är det mulet men regnandet och blåsten har upphört. Är dock inte på mitt bästa humör för det.

Vaknade inatt av en huggande känsla i ryggen, sov som en kratta efter det och vaknade kl 6 (fast jag kan sova till 7.00!) av en storsnarkande man, dotterns pipande väckarklocka och sjukt ont i ryggen. Hrm, en bättre start på dagen hade varit trevligare.

De som känner mig vet att jag lider av ryggproblem sedan flera år.

Men för att de som inte vet ska få veta hur det är ställt med mig så kommer här en produktbeskrivning av mig:

Har belastningsskador efter ett fysiskt monotont arbete som sömmerska. När vädret slår om och blir blåsigt, kyligt och blött så kan jag till 99 %  ge mig fan på att jag får problem med ryggen. Psykisk stress är även en stor faktor som påverkar mitt mående fysiskt. Har varit en del av den varan sen jag började om att arbeta efter semestern och den lär inte minska heller. Denna höst fram till jul kommer att sätta mig och mina kollegors tålamod och stresstålighet på prov. Amen på det.

Jag har en liten skolios i bröstryggen som gör att mina ryggkotor lättare än andras ryggar, vrider sig och skapar låsningar. Stressen gör att musklerna spänner sig och svisch, så flyttar kotorna på sig som de vill.

Det är ett helvete rent ut sagt, för när det händer så gör det så fruktansvärt ont. Musklerna krampar ihop och det sliter och drar i ryggen. Kan närmast beskrivas som en jättestor machete stuckits rakt igenom kroppen, då även bröstbenet gör ont och jag kan inte andas normalt.

Ofta ger krampen med sig efter ett par dagar, under tiden gäller värktabletter och försöka hitta viloställningar där jag kan slappna av. Men jag måste uppsöka sjukgymnasten så fort som möjligt och få bort låsningarna annars blir jag snedställd i ryggraden och musklerna belastas snett. Ju längre tiden går, ju svårare blir det att rätta till och fler kotor dras ur läge och fler besök hos sjukgymnasten måste jag göra.

Vid ett tillfälle besökte jag en kiropraktor som kör med ruffare metoder än en sjukgymnast. Principen är densamma att rätta till kotorna. Kan bara säga att det gör jag INTE om. Fick bara ännu mer ont i musklerna och vid återbesöket hos honom så blev jag ifrågasatt vad jag hållit på med (?) eftersom jag var värre däran än vid första besöket. Jag hade inte gjort något annat än försökt leva som vanligt men talade om att det gjorde jäkligt ont i musklerna efter första besöket. Jag har även sedan den behandlingen fått "sviter" med knäppningar i nacken som kommer när jag vrider huvudet i ett visst läge. Ibland smäller det ordentligt högt men det gör då inte ont. Är bara jävligt obehagligt och folk kan ibland reagera på ljudet och titta underligt på mig. Men så är ju inte jag som alla andra heller så det spelar ingen roll.

Nog om detta men ibland behövs det förklaras, för det där med ryggont brukar idag förknippas med stillasittande arbete och en lat livsstil. ALL ryggont kan inte förklaras med det och nästa gång ni möter någon med värk; fråga så får ni de svar som är de rätta för just den personen.

Nu kom jag ur spår med mitt blogg inlägg. Men min virrhjärna behöver rapa ibland och få ner det jag har i huvudet annars kan jag inte släppa det och så funderar jag så jävla mycket hela tiden, dygnet runt bla bla bla. Men NU så har jag skrivit nog om det.

Vad jag skulle skriva om var att jag träffade en bekant, Ugglan, som håller på med lite alternativa metoder till traditionell vetenskaplig medicin. Ugglan är intresserad av healing, akupunktur, lite paranormala aktivteter, naturliga örtmediciner  m.m. Lite eljest men en mycket trevlig människa som är öppen för andra sker än det traditionella.

Ugglan berättade för mig om hur vinden faktiskt kan påverka folk. Hon beskrev det närmast såhär att när det blåser ute så är vissa människor känsligare än andra för att få värk i kroppen. Speciellt de som lider av ledgångsreumatism och äldre människor med utslitna leder. De som är känsliga för vind, får vinden in i kroppen om de inte skyddat sig ordentligt med kläder. Då spelar det ingen roll om det är stormiga eller kyliga vindar utan även de varma sköna vindar som kan blåsa på sommaren. Ugglan beskrev det som att vinden tar sig in i kroppen och skapar obalans. De områden som inte är skyddad tillräckligt får man ont i. Värken kan flyttas sig runt i kroppen just på grund av att vinden flyttar sig inne i kroppen. Ugglan sade också att en del blir arga och irriterade när det blåser. När jag tänkte efter så minns jag att min far kunde få kort stubin och bli riktigt irriterad på att det just blåste hårt. Även jag kan ibland bli stingslig och sur av blåst. Men jag vet ju att jag får ont i kroppen av blåsten och jag vet ju att han hade kort humör ändå oavsett väder...

Ugglan "diagnosticerade" mig sedan genom att jag tillhör denna kategori av känsliga människor och är just känslig för vind och borde klä mig ordentligt. Men vad gör man åt det då? Nä, det hade Ugglan inget svar på annat än att vara medveten om att man var känsligare än andra. Som en slags bekräftelse och förklaring på vad som hände i kroppen.

Ja jag vet inte. Jag tycker det låter lite otroligt att vinden skulle kunna komma IN i kroppen och orsaka oreda och värk. Jag vet i alla fall att mina muskler blir mer spända av kyla, blåst och fuktigt väder. Att vinden blåser PÅ min kropp och ställer till oreda kan nog vara en naturlig förklaring. Ni vet ju att de flesta som suttit i drag och kyliga rum, inte mår bra av det.

Nu måste jag sluta med dom här dumheterna. Att sitta och skriva vid datorn förvärrar värken. Det är bara att bryta ihop å gå vidare, åsså ett amen på det.