Den 7 juli upptäckte jag att jag inte såg ut som jag brukar och hittade en knöl i mitt högra bröst. Var på semester i Norge och det enda jag ville var att åka hem. Men min man och jag bestämde att vi ändå skulle tillbringa två veckor där och försöka njuta av barnbarn, släkt och ledigheten i allafall.

När jag kom hem tog jag kontakt med sjukvården direkt och fick en kallelse inom två veckor till mammografi. Man gjorde mammografin, tog ett prov och gjorde ultraljud. Sedan följde väntan på en ny kallese till bröstmottagingen. Det gick fortare än vad jag trott, de ringde veckan efter och sa att jag hade en läkartid om två dagar. Det var den 13 augusti.

Det var den dagen jag fick beskedet att jag har bröstcancer.

Mitt liv som jag levt hittintills, försvann under mina fötter. Jag fylldes istället med chock, rädsla och en overklighetskänsla som spreds sig i kroppen. Min reaktion kom direkt då jag själv förstått att det var allvarligt "Helvete, helvete, helvete" viskade jag och så grät jag och min man.....När man är 45 år och noggrannt undersökt brösten, så känner man sin kropp.

Sedan fick jag en vårdplan i min hand, läkaren sa att kirurgen och onkologen hade konfererat och bestämt att jag skulle genomgå en cytostatika behandling i 4 månader och sedan väntar operation.

Men först skulle jag genomgå en mindre operation, där det skulle opereras bort portvaktskörtel i armhålan för framtida bruk. Operationen var redan inplanerad och inom 6 dagar skulle det ske. Operationen gick bra men jag hade inte bara en körtel, det var två. Så jag har haft en del besvär med smärta i armhålan och svullna körtlar.

Nu kom det en ström av undersökningar med diverse röntgen, provtagningar, peruk-utprovning. Ytterligare väntan och sedan EKG och flödesmätning av blodet i hjärtat.

Den 11 september blev jag inskriven på onkologen och träffade läkare och en kontaktsjuksköterska. Alla undersökningar jag genomgått visade på att jag inte har en spridning och att jag för övrigt är frisk. Tack.

Jag frågade varför man valt att inte operera bort tumören direkt och läkaren förklarade att man sett att den är för nära muskelväggen och kirurgen menade att det var osäkert om man kunde ta bort all tumörvävnad då. Därför skulle cytostatika behandlingen inledas för att krympa tumören först.

Den 14 september fick jag en venkateter insatt i armen, första behandlingen skedde den 15 september. Idag är det den 18 september och jag böjar känna av biverkningarna av behandlingen. Men vet nu att jag har börjat min väg mot att bli frisk.

Mitt liv är satt på paus just nu. Men jag kommer tillbaka. I will never surrender.

Har inte bloggat på ett tag upptäckte jag nyss hehe. Ähum, ville därför informera er om att jag haft en hel Behå-fri helg och det var befriande så inåt helvete och helt fantastiskt! Gå i frid. Amen å allt det där. Mer behå-fria dagar åt kvinnen.

Sitter och funderar i natten. Jag har arbetat med människor i över 10 år och sagt att vissa öden går in under skinnet på en. Det stämmer verkligen. Men denna gång har ett livsöde gjort en direkt väg och gått rakt in i hjärtat. Och jag blöder. Igen. Vissa saker som händer i livet kan man inte ändra på. Så uppskatta det du har idag och lev livet varje dag. Ingen vet vad framtiden har i sitt sköte. Sen kan det vara försent och du kommer aldrig nånsin att kunna ta igen det. Livet har ingen reklamation eller systemåterställning. Lev NU.

Idag är en stor dag, en glädjens dag! För idag har ordet HEN fått en officiell plats i svensk akademis ordlista ??så...jag har vunnit min kamp. Så till se alla rabiata HEN hatare därute, säger jag bara: In your'e face! Haha! Ibland har jag Gud på min sida. Tack för det ?gå i frid.

Befinner mig i vårt sommarparadis. En ö ute vid nordnorska kusten som är bortglömt större delen av året. En ö som är så ogästvänlig på vintern men bedårande på sommarn. Turister över allt, främst tyskar som kommer hit för att fiska allt vad tygen håller. Husbil med stor frys och en hel uppsjö med fiskeutrustning. En del blir tagen på bar gärning och förlorar sin fångst om de fiskat för mycket. Max 30 kilo får du ta över gränsen. Stackars de som är ovetandes och tror att det är fritt fram. De åker hem tomhänt och har i princip kastat pengarna i sjön.

På denna ö har man hur mycket tid som helst att göra i princip ingenting. Jag ägnar mig åt partiell solning. Försöker alltså att få sol på de ställen som är helt vita. Är lite krångligt men skam den som ger sig. Det råder då inte brist på uppfinningsrikedomen. Har suttit och funderat på en dräkt jag kunde sy men den tanken la jag ner. Det skulle inte se klokt ut. 

En annan sak är att fågellivet här ute är rikt. Det kvittras, gapas och skriks dygnet runt. Det är ju ljust även nattetid så fåglarna sover aldrig...då får inte jag heller sova...värst är måsarna. Börjar en tar den andra vid och så går djungeltelegrafen. Dygnet runt. 

Örnen seglar ibland över oss. Åh herregud! Då jävlar är det bara att ta fram hörselskydden för då stämmer varenda liten sparv in i alarmet också. 

Men annars är det bra. Det gäller att se positivt på tillvaron. Jag har ju semester för tusan.

Gå i frid amen och allt det där.

 Har verkligen funderat på detta mansfenomen, mangrotta eller mancave.

När min man går in i denna grotta så ska baske mig inte omvärlden försöka ens få kontakt. Det är bara att glömma. Det händer av och till och jag blir lika förvånad varje gång hur han verkligen stänger av. Han blir verkligen en grottman. Spelar spel, lyssnar på obegriplig musik och grymtar ett ohörbart mummel. Detta vill säga om han överhuvudaget vill svara på tilltal. Han håller envetet fast vid sin position och kan slänga ett vaksamt öga mot en om man kommer för nära hans space.

Jag säger bara: VA? Va i hela friden har jag missat? Men vi kvinnor brukar vara lite långsint och ofta hunnit bli lite sur på sin man på grund av detta beteende. Lönlöst, säger jag bara, lönlöst.

Jag har i alla fall lärt mig genom åren: LUGN. Detta går över, det är bara en fas. Precis som vi kvinnor har menstruationscykler, genomgår alltså mannen sin mancave-cykel.

Inget märkvärdigt med det. När denna period är över (kan hålla i sig en dag eller två) så är allt som vanligt igen.

Så mitt råd är: låt dig inte luras av din mans mancave-beteende. Det är helt normalt och ska inte betraktas som att något är fel. Låt honom ha sin period, allt kommer att vara som vanligt igen efter ett par dagar. Och glömt. Enligt honom. 

Nedan följer en beskrivning av mansgrottan. Googlade och hittade följande på Wikipedia:

Man grotta

Från Wikipedia, den fria encyklopedin

 

 

En man grotta dekorerad medamerikanska inbördeskriget memorabilia.

En man grotta ^{[ 1 ] [ 2 ]} eller manspace , ^[ 3 ] är en manlig fristad , ^[ 4 ] till exempel en specialutrustad garage, ^[ 5 ] extra sovrum, ^[ 4 ]mediarum, ^[ 6 ] Den, ^[ 7 ] eller källare. ^{[ 7 ] [ 8 ]} Det är en metafor som beskriver ett rum inne i huset ^[ 9 ] , där "killar kan göra som de vill" utan rädsla för att störa någon kvinnlig sensibilitet om hus inredning eller design. ^[ 10 ] Paula Aymer av Tufts University kallar det "sista bastion av manlighet ". ^[ 10 ]

Även om en hustru kan ha betydande auktoritet över ett helt hus när det gäller design och inredning, har hon i allmänhet inget att säga till om vad som får "monterade på väggarna" i en mans personliga utrymme. ^[ 10 ] Eftersom det kan antas att en kvinna har ingången på dekoration av resten av huset, en man grotta eller människa utrymme är i någon mening en reaktion på kvinnlig inhemsk makt. ^[ 10 ]

Mhm, min man har skapat en mans cave i vårt sovrum i datorhörnan. Där är en halsduk uppsatt med Lioverpools logga på. Mancaven börjar ta ordentlig form. HUvva. Min womanscave är lite överallt i vårt hem men framförallt på uteplatsen.

Det orättvisa är att han har tillgång till sin grotta året om. Jag har den bara på sommaren. Resten av huset verkar tillhöra ungarna mest.

Gå i frid amen å allt det där   

Att hamna i depression som jag gjort, har inneburit att försöka finna essensen av sig själv igen.

Jag har varit så djupt ner, att hålet till slut blev ett totalt mörker.

Av hänsyn till mina anhöriga kommer jag inte att berätta något mer detaljerat om det. Men jag har varit där.  

Även tidigare i min barndom var jag där. Det har jag förstått nu. 

Det jag upplevde i barndomen har för alltid format mig till den jag är idag. Alla psykologer i världen kan ju analysera detta och komma fram till något helt annat. Men jag är idag 43 år, så jag tror nog att jag känner mig själv bäst. Jag är vad man skulle kalla raketforskning i deras värld   .

Nå, det finns ju inte bara negativt som jag upplevt, även mycket positivt i detta. Som att uppskatta och känna vördnad inför människor som är och uppträder annorlunda, som valt andra vägar än andra och som ändå lyckats behålla det som är essensen av dem.

Någonstans på vägen i min yrkeskarriär så försvann det som var jag.

Jag blev uppäten, förbrukad och idisslad om och om igen i det system som samhället skapat för att få en bättre (snålare enligt mig) välfärd. Samtidigt hade (har) jag ett familjeliv som kräver full uppmärksamhet och engagemang.

Jag klarade inte av att hålla alla dessa bollar i luften längre. Jaget försvann alltmer och det som jag trodde var jag blev till slut en mask, parodi, falskt och totalt utplånat.

Kontentan av alltihop är att essensen av det som var jag, som skulle vara verktyget också, plötsligt förvunnit. 

Va? Vem är jag? Vad vill jag?

Jag som älskade att sjunga högt (som fan), spela gitarr, dragspel, klaviatur, rocka loss till heavy metal, sy, skapa saker, gå i naturen och skratta högt. VARA KREATIV FÖR BÖVELEN!!!!! ........inte borta men.....glömt, undanstoppat, förträngt...plikter som gått först.....

Nu när jag haft tid att börja odla tillbaka vad som är jag, så har jag återfått mycket minnen från min barndom av de människor som funnits i mitt liv, uttryck som jag inte förstod som barn men förstår nu. Uttryck som "att vara frank" och du är reko". Människor som var äkta men hade sina demoner och inte var perfekta, fyllde mitt liv.

Jag var ett barn och i händerna på vuxenvärlden. De personer som besökte vårt hem var inte de mest gudfruktiga. De var missbrukare men också människor med drömmar som vem som helst. Men någonstans på vägen misslyckats.

Det var -70 talet i all sin prakt;  med bruna och orangea blommor på gardiner, vävnader och tapeter, täcken och kuddar. Polyester och jerseytyger, värmespolar i håret och hempermanent, billig mellanöl och billig bensin, lekskola med mellanmål och skoltaxi, manchesterbyxor och platåskor, ABBA hysteri, pedagogik och fri uppfostran. Sist men inte minst hög arbetslöshet. Nästan precis som det är idag.

Människor i arbetslöshet, hopplöshet och ett ständigt växande missbruk i hemmen som följd. De som klarade sig var överklassen med pengar på banken som kunde köpa det de ville av underklassen. Så var tiderna då. 

Strindberg sa en gång för hundra år sedan att: "Vad är ekonomi? En vetenskap uppfunnen av överklassen för att komma åt frukten av underklassens arbete. " Kan bara konstatera att tiderna har inte förändrats...

MIna starkaste minnen av dessa underliga figurer som dök upp i vårt "mellan-öls-hem" var herr tandlös som inte sa så värst mycket men när han sa något så sa han  alltid att man var "reko". Mycket berodde på att han just var tandlös. Han hade löständer att använda men dom tyckte han inte om. Så han valde att inte använda dom och inte  prata så mycket istället. De få meningar han verkligen uttalade var ofta fåordigt men mycket sant och rakt på sak. "Frankt". Han brukade ivft med ett pekfinger mot en och sa: Du är reko.

Nästa person var herr Kind-ploppsmannen som antagligen led av något tvångsbeteende eller ticks, för han var alltid tvungen att avsluta sina talade meningar med ett kindplopp.

Jag minns en gång när jag satt i hans knä. Jag var väl ca 3-4 år gammal. Jag hade helt "frankt" frågat varför han gjorde så och att jag också ville också kunna det. Han försökte i alla fall lära mig hur man gjorde ett riktigt kindplopp. Han visade mig om och om igen för att verkligen lära mig och då led han inte av sitt tvångsbeteende.

Jag minns i alla fall att vi hade otroligt roligt. Jag minns också att jag fick beröm för vad jag åstadkom. En del bra ploppanden, trots min låga ålder. Jag gick sedan och höll på med detta ploppande länge. I flera dagar tydligen eftersom min mamma blev less på allt detta och sa åt mig att sluta.

Ja... dessa minnen har dykt upp och fler lär väl komma, eftersom jag inte verkar vara färdig med mitt bearbetande av barndomen. Men som sagt, jag behöver ingen psykolog för att tala om för mig hur eländig min barndom varit och allt detta prat om hur mycket bättre jag skulle må om jag bara PRATADE om det (hela tiden helst) eftersom JAG skulle må så MYCKET BÄTTRE.

Då skulle jag nog förlora hela mig och inte bara en del.  Själva essensen av jag skulle då inte vara värt ett vitten och jag skulle må sämre än vad jag behöver.

Urk. Jag vill verkligen inte gräva i min barndom utan jag vill låta saker och ting ha sin gång. Minnen som kommer och går.

Jag kan bara konstatera att livet har format mig till den jag är idag och att jag inte kunnat vara den jag är utan min barndom.  Upplevelser i barndomen har ett bäst-före-datum i det dagliga livet men påverkar det liv man har framför en. Det är i alla fall min övertygelse. Annars skulle jag nog inte stå där jag är idag. Trasig men ändå fullt funktionsduglig och i reparabelt skick. 

Livet är nog mer komplicerat än vad vi tror, trots alla förstå-sig-på-are med sina fina självhjälpsböcker, plattidyder  och ultraterapi . 

Gå i frid amen och allt det där    .