Den 7 juli upptäckte jag att jag inte såg ut som jag brukar och hittade en knöl i mitt högra bröst. Var på semester i Norge och det enda jag ville var att åka hem. Men min man och jag bestämde att vi ändå skulle tillbringa två veckor där och försöka njuta av barnbarn, släkt och ledigheten i allafall.

När jag kom hem tog jag kontakt med sjukvården direkt och fick en kallelse inom två veckor till mammografi. Man gjorde mammografin, tog ett prov och gjorde ultraljud. Sedan följde väntan på en ny kallese till bröstmottagingen. Det gick fortare än vad jag trott, de ringde veckan efter och sa att jag hade en läkartid om två dagar. Det var den 13 augusti.

Det var den dagen jag fick beskedet att jag har bröstcancer.

Mitt liv som jag levt hittintills, försvann under mina fötter. Jag fylldes istället med chock, rädsla och en overklighetskänsla som spreds sig i kroppen. Min reaktion kom direkt då jag själv förstått att det var allvarligt "Helvete, helvete, helvete" viskade jag och så grät jag och min man.....När man är 45 år och noggrannt undersökt brösten, så känner man sin kropp.

Sedan fick jag en vårdplan i min hand, läkaren sa att kirurgen och onkologen hade konfererat och bestämt att jag skulle genomgå en cytostatika behandling i 4 månader och sedan väntar operation.

Men först skulle jag genomgå en mindre operation, där det skulle opereras bort portvaktskörtel i armhålan för framtida bruk. Operationen var redan inplanerad och inom 6 dagar skulle det ske. Operationen gick bra men jag hade inte bara en körtel, det var två. Så jag har haft en del besvär med smärta i armhålan och svullna körtlar.

Nu kom det en ström av undersökningar med diverse röntgen, provtagningar, peruk-utprovning. Ytterligare väntan och sedan EKG och flödesmätning av blodet i hjärtat.

Den 11 september blev jag inskriven på onkologen och träffade läkare och en kontaktsjuksköterska. Alla undersökningar jag genomgått visade på att jag inte har en spridning och att jag för övrigt är frisk. Tack.

Jag frågade varför man valt att inte operera bort tumören direkt och läkaren förklarade att man sett att den är för nära muskelväggen och kirurgen menade att det var osäkert om man kunde ta bort all tumörvävnad då. Därför skulle cytostatika behandlingen inledas för att krympa tumören först.

Den 14 september fick jag en venkateter insatt i armen, första behandlingen skedde den 15 september. Idag är det den 18 september och jag böjar känna av biverkningarna av behandlingen. Men vet nu att jag har börjat min väg mot att bli frisk.

Mitt liv är satt på paus just nu. Men jag kommer tillbaka. I will never surrender.