Har en helt sjuk arbetsvecka. Det är värre än på de normala vardagarna och jag är helt slutkörd efter bara 2 arbetsdagar. Jag har en och en halv arbetsdag kvar sen väntar långledigt..närmare bestämt 11 och ½ dagar lång. Men innan dess ska jag bara överleva dessa jävulska dar. Jag är en överlevare i grunden och mycket ska till för att knäcka mig. Jobbet är krävande just nu men för att jag ska gå i däck, krävs en katastrof av det mer känslomässiga slaget. Då dör jag på allvar.

När jag tycker att livet suger så brukar jag tänka på Maria Montazami. En svensk hollywoodfru som bara glider runt, har vackra döttrar och en man som finner sig i allt hon gör. Hon är inte den skarpaste kniven i lådan heller men är sådär underbart bekymmerslös som jag skulle vilja vara ibland. Hon lever ett så totalt annorlunda liv än mitt och det är det som gör henne så fantastisk i mina ögon. Jag är hennes motsats; alltid grubblande, analyserande, planerande, moraliskt fördömande, totalt ointresserad av glamour och heminredning. Men framförallt så är jag inte blond...det enda vi har gemensamt är våra vackra döttrar och att vi gillar MAX (sveriges gooodaste haamburgareeeee) det räcker för mig :)

Jag brukar även röka för mycket när jag har det jobbigt. Det är jobbigt..Maria Montazami röker inte och det tycker jag är så beundransvärt. Det är det den enda egenhet som jag också vill ha. Vem vet jag kanske kan lyckas sluta men då måste jag nog även byta liv..till ett bekymmersfritt liv och ett jobb som ger mer pengar och mindre jobb.

Som ett PS vill jag tillägga att vi faktiskt har spöken på vinden och det kräver en åtgärd snart. Ingen vill sova där längre och vi behöver utrymmet. Om det ska jag berätta en annan gång.

Mums, på er i cyberspace :*

   Jag har nog slagit rekord i hur många förkylningar man kan ha under ett år...är nog färdig för kyrkogården snart. Har dock en del invändningar på vars jag ska begravas. Klicka på länken så får ni en ledtråd.

http://www.youtube.com/watch?v=L6GzVCYqoyY 

Kring jul kretsar mina tankar ofta kring de nära och kära som gått bort och som jag firat jul med. Alla jular har inte bara varit mysiga, oh nej..minns jular av fylla, spya och gräl. Men minns även jular av julotta, mormors knäck och äcklig lutfisk. När allt var sådär bra, som det bara kan bli, minns jag det med vemod och saknad. Men jular som jag minns med obehag, de är ändå lite suddiga och inte så detaljrika. Det är nog är en välsignelse. De vill jag ju inte minnas alls men det är de som poppar upp först av nån konstig jävla anledning. Så det finns en förklaring till varför jag är så ambivalent inför julen.

De som var en del i detta varierande julfirande är borta nu. Trots det så gnager en oro i mig inför varje jul, om den ska bli mysig eller ett rent helvete..Jag behöver inte vara orolig men gamla vanor sitter i och är svåra att bli av med.

Det som gör mig ledsen, är att det finns barn runt omkring i vårt avlånga land som just nu oroar sig för just detta. De hoppas och önskar allt de kan, att julen ska bli lugn. Julklapparna är en bonus för dessa barn men de vill helst ha julefrid..

                                         ¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤

Ska ändå se filmen sen ikväll, en av mina favoriter. Den är så otroligt äcklig och så totalt osannolik att den blir bra av det. Boken ska dock rekommenderas först, spänningen stiger för varje sida och handlar om en helt vanlig familj..precis som min, hehe..........

Trött..............................

Att jag är så trött nu för tiden har blivit vardagsmat. Är sliten ända in i själen, vintern har fått ett fast grepp i min kropp, fryser och är bara så jävla trött hela tiden! Känns som att jag drunknar i trötthet, mörkret finns större delen av dygnet och jag bara längtar ännu mer efter sommaren, SUCK.

Den här delen av året har jag alltid mycket jobb, ser inget slut på eländet :( mitt i allt detta ska man också hitta någon slags julstämning men den finns bara inte i år...Idag är det lucia men jaha...? vars är känslan?? Lucia brukar hjälpa i min vintertrötthet men denna gång hjälpte inte det mirakelpillret heller.

Jag känner mig som en björn som inte får gå i ide utan tvingas lufsa runt bland alla stressade, pladdrande människor som ska skynda, skynda, skynda bli klara med allt julpyssel, julklappar och "julmyyys". Det snackas om glögg och pepparkakor, hur många julklappar som man köpt och hur man ska hinna med allt....Mitt i allt detta, så står jag där och befinner mig i min egen värld och bara längtar efter att få vila och sova.. Sen undrar jag varför folk gör såhär vartenda år, när det egentligen verkar vara en pest och pina?  Men va fan, julen kommer ju ändå, vare sig vi stressar eller inte!

Det enda jag längtar till är att få en andningspaus, ledighet från stressen på jobbet och lite kvalitetstid med mina nära och kära. Självklart så ska även jag inhandla julklappar och julmat men det är inte min första prioritet, utan det är att få vara med familjen och få chans till vilopaus från vardagen.

Jag är ingen vinter människa, jag hatar vintern mer och mer för varje år som går. Kanske det beror på min vintertrötthet som verkar bli värre för varje år.. Men jag tror också att det kan bero på min stora saknad efter nära och kära som gått bort som man firat jul med men som jag aldrig mer kommer få fira jul med. Min släkt har krympt med åren men den verkar också sakta fyllas på..en ny generation håller på att ta vid. Kanske det är det som är den förändring jag har svårast för och inte högtiden i sig............

Tänkte skriva lite om hur min vecka varit hittills. Denna gång ville jag blogga om allt möjligt men man måste ju välja ut guldkornen. Annars blir det alltför många sidor..

Gud; träffade en märklig person (vi kan kalla personen Lilla MY) i veckan som pratade mycket om sin tro på Gud. Jag fick naturligtvis den stora frågan..om jag tror på Gud (vad annars? skärp er!) Nåväl, att få en så direkt fråga fick mig ur balans. Jag är inte den som går omkring och tänker på vår Fader speciellt mycket och jag kom på mig själv att jag inte riktigt kunde svara ärligt på den frågan. Ty, jag vet faktiskt inte svaret..Lilla MY hade i allafall en bild som hon visade för mig och min kollega och hon hävdade att just så, såg Gud ut.

Okej, det kan jag väl köpa. Lilla My sa även att hon frågat prästen om denne visste hur Gud såg ut. Prästen hade svarat att denne inte visste. Detta hade Lilla My tydligen tagit väldigt illa vid sig av. - "En präst som inte vet hur Gud ser ut!" skandal..? Lilla My verkade ändå lycklig över sin tro..

Min yngsta dotter ska konfirmeras till sommaren och ska nu börja läsa. Det ironiska i kråksången är att frågan om jag tror på Gud, kom samma dag jag följde min dotter till första konfaträffen med prästen och de övriga ungdomarna. Där pratades det förstås också om Gud och Trosbekännelsen.

När jag la mig på kvällen var huvet fyllt med frågor om Gud och andra existensiella frågor. Jag har inte kunnat svara på frågan nu heller och funderar fortfarande på svaret..

Ikväll är jag gräsänka, käkat hemgjord kebaballrik, druckit julmust och kollat på vuxna män som gråtit och längtat efter sina barn i Robinson. Jag längtar också efter mina barn men de är inte med i Robinson, de är just nu i Norge. Jag får längta ända tills på söndag då de kommer hem.

God tredje advent på er och gå i frid, amen.