Slumpen ordnar det ibland så, att man hamnar ibland där man egentligen inte hade tänkt hamna. Jag fick besöka min barndomsby som jag inte varit till på väldigt länge. Besöka var väl att ta i men jag körde i varje fall igenom den. 4 gånger totalt. Varför det blev så behöver inte kommenteras. Vi kan väl säga att jag inte var så smart men vem har sagt att jag ska vara det?

Byn var sig lik men många av de gamla gårdarna stod öde. De flesta husen har samma färger, inga större tillbyggnader har gjorts och inget har rivits. Tiden står still, det var som att resa tillbaka i tiden. Till och med den stora reklamskylten för Pommac hänger kvar på ladan fast färgerna har blekt bort av solen och är helt vit nu. Men jag minns skylten och det är 35 år sedan den sattes upp.

Denna by var en blomstrande by på sin tid, en gammal jordbruksbygd med generation efter generation som bott och levt sitt liv där. Nu är det andra tider och det som en gång var, finns inte mer. Husen står som tomma skal och förtärs av tidens tand. Det är ledsamt att se....

När jag var barn fanns en liten lanthandel i byn som sålde det mesta som folk behövde köpa. Jag var enda lillbarnet i byn större delen av året, så godis kunde beställas hem beroende på vad jag tyckte om. Jag tyckte mycket om lanthandeln och de som ägde den. De var alltid vänliga och som man säger med ett modernare språk idag; serviceminded.

Byn var inte stor, de flesta som bodde där var bönder och självhushållande. Men det handlades på affären av alla, även om det inte fanns ett skriande behov av saker. Men man gjorde det därför att det var så det skulle vara och det var en naturlig mötesplats. En plats där man kunde växla några ord och få veta dagens skvaller.

De sålde även mellanöl på den tiden. Min pappa var självskriven stor-konsument. Ägarna var så serviceminded, att de kunde bli uppringda mitt i natten av min far som ville "köpa" ett flak öl på kredit. De var så serviceminded, att de klev upp klockan ett på natten, ställde ut ett flak på varubryggan, skrev en räkning som bifogades och gick och lade sig igen..Vi bodde mindre än hundra meter från affären, så det var enkelt att ta cykeln eller vingla dit och hämta ölen. De knorrade sällan, för pappa betalade (?) räkningen när lönen kom. Det förmodar jag eftersom hela vår tid som vi bodde där, så köptes det öl i mängder. På den tiden fick man lönen utbetald varje vecka.

Ingen gör så idag, ingen är kreditvärdig nog att få köpa öl på "krita". Men en liten lanthandel är beroende av varje kund, att förnedring och "obekväma arbetstider" ingår i jobbet. Relationen till kunderna var viktiga även om kunderna inte skötte sin del av relationen alltid...

När jag körde genom denna lilla by, så kom minnen tillbaka. Både de goda men även de dåliga. Det är med en slags hatkärlek som jag känner för byn.

Jag tänker, att det kunde ha fått vara riktigt bra om inte allt det onda fanns också. Jag hade nära till naturen där och många roliga saker att göra som liten. Det var bara på somrarna som det kom fler barn till byn i min ålder. De som besökte sina far- och morföräldrar och de bodde i andra delar av "världen" som jag såg det. På vintern var jag ett ensamt barn men jag saknade inte andra att leka med. Jag visste ju inte av något annat. Jag var ganska så liten för att förstå att nåt egentligen var fel med min familj...För liten att förstå att vi var det största skvallerämnet i byn...

Allt som allt bodde vi där i 6 år. 6 år av ens barndom är lång tid. En lång tid att formas till en rädd, osäker, blyg individ som behövde år till att bli sin motsats. 

Köttsoppa. Guds skapelse till alla med dålig mage.

Värmde en burk med köttsoppa idag, självklart köpes-soppa. Kan göra egen köttsoppa också men varför det när det finns köpes på burk att få? Huvva, sä arbetsamt..

Medans jag värmde min burk, så vandrade tankarna till mina föräldrar. De här dagarna när jag varit sjuk, så har jag haft drömmar om min mamma och pappa. Konstigt, jag har inte haft drömmar om dom i samma dröm på väldigt länge. Så som många gånger förut, så grälade de även i en av drömmarna.

I en annan dröm, stod min mamma och rökte på en balkong men sa inget. I de flesta drömmar när de är med var för sig, så säger de inget men de är med i drömmen.

Men varför drömmer jag om dom? Det undermedvetna spelar en spratt gång på gång.

Medans jag åt min soppa, tänkte jag på min pappa. Min pappa hade dålig mage i många och långa år. Han sa att det var bra mat mot känslig mage och han åt många burkar de sista åren. Jag hoppas att jag inte får samma mage som min pappa..eller blir lika sjuk som han.

Magsjuka är bland det jävligaste man kan ha, allt är äckligt, man själv är äcklig och det luktar spya och bajs vart man än går för näsan är fylld av dessa dofter. Hatar det. Men detta går över och jag överlever..alltid.

Jag oroar mig också, för Prussiluskan är sjuk. Sjuk på ett sådant sätt som inte är ett vanligt virus. Sjuk på ett sätt som vi inte vet ännu. Prussiluskan håller på att försvinna. När jag kramade Dig kände jag revbenen genom tröjan...blir så jävla, jävla ledsen. Och det är inte rätt, JAG har alltid varit den med revbenen och kycklinglåren..inte du. Snälla bli frisk för min skull, jag behöver dig så himla mycket.

Ska be en bön sen, har inte bett någon bön sedan mamma var sjuk men nu jävlar ska jag göra ett ordentligt försök och det är bäst att Herrn-som- bor-där-uppe lyssnar.

Gå i frid.

Det här med och hålla sig ren och duscha är väl ett av det moderna samhällets hörnstenar. Jag håller mig ren, tro mig men jag har ett komplicerat förhållande till just detta. Eller rättare sagt, jag komplicerar det hela helt på egen hand.

Jag duschar alltid på kvällen och när man är en tidsoptimist som jag är, blir det ett dilemma. Nåt annat får stryka på foten. Jag är inte världens snabbaste människa då det gäller den aktiviteten. Den dagen jag behöver hjälp av hemtjänsten med just duschning, så får man nog avsätta 4 timmar så att allt blir som jag vill ha det..

Jag har provat många gånger att duscha på morgonen men det är som förgjort! Jag är för trött och orkar inte kliva upp tidigt nog för att hinna med detta. Och inte fan vill jag stå och frysa *pip* av mig bara för att vara fräsch i en dag och för att andra ska tycka att jag luktar gott.

Men att duscha är inte gjort på 3 minuter för mig. Det ska schamponeras hår, gnuggas duschcreme, filas fötter, skrubba ansiktet och nynnas en stund. Sen efter det  ska man kamma håret, topsa öronen, kammas och noppas ögonbryn, smörjas både här å där, ibland klippa till håret på benen och armarna och...hm, nu sa jag nog nästan för mycket och så avluta med att klippa lite naglar och kissa en skvätt...puh, det är fan jobbigt jue! Ja ni fattar ni som har samma problem. Att duscha på kvällen är ändå rätt så avslappnande, man tvättar bort dagens bekymmer så att säga och kan sedan lägga sig ren och nöjd. Men det är just problemet, jag får för lite sömn då. Jag blir ju aldrig klar och gubben muttrar lite när jag väl kommer mig isäng för jag smyger som en elefant ibland...

Jaja, jag får sova när jag kommer till graven som man säger och bara gilla läget att man har sina egenheter.

Gå i frid, amen å allt det där.

Ett krossat hjärta är ett första steg mot vuxenvärlden. Det gör ont att bli vuxen och Bambi har nu ett krossat hjärta...

Att se de som man älskar så mycket, vara så ledsen gör ont i en själv. Jag påminns om när jag fick mitt hjärta krossat första gången. Jag var 20 år men världen stannade inte upp, livet fortsatte ändå...Bambi är betydligt yngre men det gör inte upplevelsen mindre för det. Första steget mot vuxenvärlden är tagen. Hjärtat kommer att krossas många, många, många gånger till. För varje gång så tror man inte att man klarar mer men det gör man. Man bryter ihop och går vidare, ett steg i taget.

Många får sitt hjärta krossat men man överlever ändå, man går inte under men man blir skadad. Att förlora den man älskar mest, är som att förlora sig själv. Jag säger som en annan sa; tiden läker faktiskt såren. Det är bara att bryta ihop å gå vidare.

Det är tur att Bambis mamma finns...Bambis mamma lider med Bambi, för hon vet att hjärtat kommer att krossas fler gånger i livet. Men den första gången är den man minns smärtan resten av sitt liv.

Den sång som är personifierad med ett krossat hjärta, är just den här...Gå i frid.

Har behov av att blogga om det månatliga problem som alla kvinnor måste genomlida...inget för de kräsna att läsa, man får läsa på egen risk.

Jag har åter fått problem med smärtor varje månad. Det är ett rent helvete, ju äldre jag blir, ju jobbigare är det. Vissa månader så är smärtan för jävlig, andra månader kan gå hur bra som helst. Har just nu en skitjobbig period men jag går till jobbet och plågar mig genom dagen. Behöver nära till toaletten, Ipren och alvedon är livslinan som är packad i väskan varje dag. Men jag klagar inte högljutt men folk märker ändå av att jag mår dåligt.

Jag kan få frågan hur jag mår men man sitter ju inte gärna vid fikabordet och berättar för allt å alla vad som drabbat mig. Jag menar, ska man svara ärligt?? När socialchef, kommunalråd och kommunchefen sitter vid samma bord?? "-Jo för fan, jag har en jävla mensvärk, blöder som en stucken gris, får byta binda varje kvart men annars är det bra. Och hur har din helg varit då? " Jag gissar att kommunchefen får mackan i halsen, för inte friden vill man väl höra sånt eller?

Jaja, detta är min lott i livet och det är bara att gilla läget.

Lägger in den låt som passar bäst i mitt ömkliga tillstånd, håll till godo.

Gå i frid, amen å allt det där.

Behöver få skriva av mig. Tankarna snurrar i mitt huvud, fortare än en centrifug.

Upp som en sol och ner som en pannkaka. Det är väl den beskrivning jag kommer närmast hur denna dag varit.

Har ett omväxlande jobb och för det mesta älskar jag det. Men jobbet har en del av det svårhanterliga också. Det görs sig påminnt när jag träffar på de människor som påminner mig om mitt eget förflutna och mina erfarenheter.

Att ha livserfarenhet är viktigt och nyttigt när man jobbar med människor i allmänhet. Men när man stöter på "Mission impossible" i vardagen, så blir jag totalt däckad mentalt. Inte så att jag bryter ihop och blir hysterisk. Nej, det är inte och har aldrig varit my cup of tea. För mig blir det så att jag vacklar i mitt sinne och gamla känslor av sorg, vrede, maktlöshet och ledsamhet kryper fram. Jag blir bara känslor och inget förnuft. Blir tyst och grubblande eller så kan jag få ett vredesutbrott. Jag klarar inte av glättighet eller ytlighet under sådan period. Hycklare göre sig icke besvär. Försäljare kan gärna få höra att de kan dra åt helvete.

Jag hatar Sjukdomen som förintar människor så totalt och förlorar allt av människovärde. Sjukdomen har det förhatliga namnet cancer. 

Träffade nämligen Cancer i egen hög person idag.

Om cancer varit en fysisk person, så skulle jag inte tvekat att misshandlat den till oigenkännlighet och sedan strypa den långsamt med mina bara händer. Fy fan!

Imorgon är det fredag. Just det. Livet går vidare för oss normala utan bekymmer. För de som inte är drabbade, de med sina fina tomter, sommarstugor och semesterplaneringar. Livet går vidare för de med sina löjliga skiljetecken och  små hjärtan i facebook, de med små vardagsproblem som hitta rätt kläder till krogen, de som tror de alltid har värsta problemet i sitt liv som vid närmare gransking inte är ett skit i jämförelse. Människor lever alltid efter principen, det drabbar inte mig...Jag är arg, jag är skitförbannad!!!!

För människan jag träffade har kanske några dagar kvar att leva i detta liv. För den människan är problemet att kunna leva genom varje timme utan smärta och förnedring. Mitt problem är att jag inte fick göra mer än vad jag gjorde. Men människan bestämmer själv över sin kropp och sitt liv. Ingen har rätt att ta ifrån någon den makten, även om omgivningen tycker en jävla massa. Makten att få bestämma över sig själv är den enda kontroll man har i ett sådant helvete. Allt annat är ju förlorat. Att hoppet skulle vara det sista som överger en ska nog omvärderas..när hoppet har övergett en, vad har man då kvar?

Förhoppningsvis kanske människan kan få dö med lite mer värdighet med den lilla hjälp jag kunde bidra med. Kanske sjukvården kan göra mer när slutet närmar sig så människan inte ska behöva ha ont. Att dö med en smärta som genomsyrar hela ens väsen är det värsta som kan hända. Det tillhör medeltiden, att dö som martyr idag ger inga rubriker. Det enda det ger är sår i själen och livstidslång sorg hos de som blir lämnade kvar..........

Imorgon ska jag låta dagen leva mig som den gjorde idag. Imorgon ska jag försöka glädjas åt mitt löjliga liv och att det är helg. Imorgon är en ny dag. 

Gå i frid.

Denna vecka är en märklig vecka. Mycket händer runt omkring mig just nu. Vet ej vad det beror på, kanske det finns högre makter inblandade? Jag jobbar på min relation till Vår Fader så vem vet.

Nåväl, måndagen började med en impoviserat inhopp för Kung Midas inför våra kära politiker. En improvisation som slutade med imponation, hehe..Fick beröm för mitt och Moneypennys anförande och information om arbetet i stort. Men men, har man att göra med politiker får man nog akta sin tunga eller begära patent på vad man ska säga innan man säger det. Tjyvar finns det överallt och alla verkar bo i Robertfors av nån märklig anledning. Förutom att bli bestulen på idéer så blir man även bestulen på tre sparkar, en cykel och sopkvast inom loppet av tre år..Åh, vad jag trivs i Sveriges bästa kommun!

Min kära Duracellkanin blev magsjuk under natten så jag fick dra lasset själv idag. Ser ut som jag får dra lasset resten av veckan också, vill inte ha min Duracell i min cell, om man säger så.

Duracell är aldrig sjuk annars men även solen har sina fläckar, vila i frid och krya på dig. Du är min raka motsats och jag behöver dig. Men smitta  mig inte, då jävlar...

Vid fikat idag satt vi ett gäng och pratade om målning och andra kreativa saker man kan göra för att slappna av och få må bra. Jag har en konstnärlig sida som legat i träda några år. Ju mer vi pratade om det ju mer började det klia och sticka i mitt inre. Jag känner absolut att jag måste återuppta mina kreativa projekt. Oh, lycka att få skapa något igen! Till helgen får jag nog sticka väg och köpa några nya akvarellpennor, papper, tyg och annat skräp som behövs för skapandet. Gitarren ska åter stämmas, orgeln ska monteras upp, dragspelet ska fram och sångrösten ska dammas av.

Smolk i bägaren finns dock, Bambi och Stampe håller på med ett uppbrott. Uppbrott är smärtsamma oavsett ålder, hoppas bara att det blir bra till slut hur det än blir. Bambi är det mest ömtåliga som finns och jag älskar henne så mycket att det gör ont..

Gå i frid, amen och allt det där.

Är inne på min tredje dag i förkylningens grepp. Tredje dagen och jag är återuppstånden som Jesus från Nasaret. 

Mycket i världen handlar om just siffran tre.....

Alla goda ting är tre,

tre är också mobilens revolution,

tre små gummor skulle gå en gång,

knatte fnatte å tjatte,

de tre små grisarna,

tre personer är radiopratare i tre av radiokanalernas morgonprogram,

har tre husdjur och tre barn i huset,

Faderns, sonens och den helige ande.....

Har just druckit tre koppar kaffe på raken då jag äntligen känner smaken av det.

När man är sjuk har man plötsligt tid att filosofera om det mesta. Jag filosoferar kring siffran tre och förundras.

Detta med tre-enigheten verkar vara the shit.

Kollegorna drog till Skellefte imorse i dryga -27 grader. De skulle på studiebesök och få nya idéer om utvecklingsmöjligheter inom äldreomsorgens härliga värld. Kollegorna är tre och Kung Midas är med. Om inte kungen följt med, så kulle jag kunnat tro att det finns en konspiration emot mig denna dag, om just det där med tre.

Det är tur att Kung Midas finns. En kung som tror helt och fullt fast på att pengar styr allt. Kung Midas var optimistisk igår och trodde att jag skulle följa med idag. Men efter en ganska jobbig natt med lite sömn och varbomben tickande i mitt fejs, beslöt jag mig för att stanna hemma även denna dag. Kung Midas lever efter regeln "plikten framför allt", jag lever efter att få känna smaken av mitt kaffe och återfå en viss värdighet igen. Man får inte glömma att jag innehar världsrekordet i förkylning och det kräver en viss respekt tycker jag.

Gå i frid, amen å allt det där...