Såg just att det var ett tag sedan jag bloggade. Ursäkta och förlåt för det.

Mycket har ju hänt men jag har liksom inte haft lusten riktigt att skriva. Ibland är det svårt att uttrycka sig så pass bra att det inte uppstår några missförstånd. Ni vet ju att man ibland kan helt missförstå det skrivna ordet och då blir det fel, jävligt fel. Här kommer ett nytt inlägg som handlar om det förflutna, sorg och annan skit.

Alldeles nyligen gick en nära bekant till mig bort till den andra sidan. I samma veva så tog super Sveas liv också slut. Vissa beslut är så tunga att ta men man måste göra det. Ja, vi valde att ta bort vår hund. Detta av skäl som jag inte tänker gå in på här. Vårt val, vårt beslut. Jag vet av erfarenhet att en del får spunken, blir skogstokiga när man väljer att avsluta sina husdjurs liv. Man kan faktiskt bli riktigt utskälld. Men man måste vara realist. När djuret inte mår bra är det mer plågeri än någonsin att låta djuret leva. Det är själviskt. Jag saknar henne något så oerhört för hon var på många sätt en sann vän.

Min bekant ska begravas på fredag. En människa med stort hjärta och humor och som jag just börjat få bra kontakt med. En människa med enorm livserfarenhet och som jag kände behörighet till på grund av just det. Jag skickar allt mitt stöd och kärlek till barnen som jag vet har det förjävligt just nu. Ibland är herrens vägar outgrundliga. Det ursäktar inte och är en förbannat klen tröst. Ibland finns inte ord och jag har dom inte. Det är förjävligt bara...Kram till er barn som sörjer. Sorgen och saknaden kommer alltid att finnas där men man lär sig leva med den. Försvinner gör den aldrig.

Idag har jag tagit beslutet att påbörja mitt avslut till det förflutna. Mitt komplicerade förhållande till mina föräldrar. Har ett enormt arvegods efter dom som jag inte rört i. Jag har en förmåga att inte kunna släppa taget. Så jag börjar med det svåraste, mina föräldrars smycken. De skickas nu iväg för nedsmältning och så kanske jag får lite frid. Att jag hållit fast vid det förflutna genom att inte göra mig av med det mest personliga som de haft, har varit väldigt o-bra för mig. De kommer inte tillbaka och kan förklara vad fan de höll på med genom att jag behåller deras ringar. Surt, sa räven...jupp. Men jag måste acceptera det jag inte kan förändra och be om styrka att förändra det jag kan..mig själv.

Efter detta ska jag ta tag i övrigt gods som fyller vårt garage och förråd. Nu säljer jag det som går och resten ska slängas.

Förstår nu att jag inte sörjt ordentligt, då jag håller fast vid grejer som just är grejer. Minnet finns alltid och jag tror att det är för många frågor som jag inte fått svar på som gör att jag inte kan gå vidare riktigt. Det är det jag måste försonas med. Det är nog det svåraste jag någonsin stått inför, försoning och acceptans av att inte kunna ändra det förflutna. Fy fan.

Att släppa taget gör ont, så förbannat ont.

Var och handlade efter jobbet.

När man har tid och inte är stressad när man ska handla, har man verkligen tid att studera andra människors beteende. Ibland blir jag sådär knäpp och vill analysera sönder saker som jag observerat. Även denna gång ska jag göra min analys av ett välkänt fenomen som jag själv också varit med om.

Jag strosade runt bland hyllorna på jakt efter ingenting, egentligen. Men jag hade ju tid.

Uppmärksammade en småbarnsfamilj som kom in precis efter mig. De var som vilken småbarnsfamilj som helst. Mamma, pappa och tre barn i åldrarna 3 - 5 år. De flesta småbarnsfamiljer ofta har samma beteende i en mataffär. Jag kan bara gå till mig själv. Vi betedde oss precis likadant.

Det är alltid någon förälder som tar över hela ansvaret att hela operationen ska lyckas väl. I detta fall, som i många andra, är det mamman.

Mamman är kapten på skeppet och styr sin besättning med järnhand. Mamman jagar billiga, prisvärda varor, helst med bra kvalitet, samtidigt som hon håller koll på samtliga småttingar och ser till att pappan gör vad han ska. Pappans uppgift är att vara förste styrman. Han styr nämligen vagnen och får sedan vackert betala varorna. Mamman tittar, plockar, ser till att de små inte får som de vill, pratar förståndigt till de små (ja, pappan får också höra ett förmaningens ord) och ser till att pappan följer efter med vagnen inom räckhåll.

Ofta så är pappan tyst och ser lidande ut. Jag kan inte klandra honom.

Mamman njuter av situationen eftersom det ger henne en chans att stolt visa upp sin lilla familj och samtidigt få lite "kvalitetstid" inpå. Pappan vill helst hem NU och få den j'''a middagen på bordet, helst IGÅR. Om han fått bestämma (vilket han inte får) hade han inte följt med eller helst åkt och handlat skiten själv.

Jag tänker att i denna familj är det mamman som har kontrollen över ekonomin men då också andra ansvarsområden och inköp. Pappan vill köpa roliga grejer, mamman säger nej vi har inte råd. Pappan får vackert sitta "vid det lilla bordet med de övriga små" om man säger så. Men gör han revolt? Nä, varför det? Han vill ju fortsätta bli omhändertagen av sin Venus. Men är han en toffel då? Nä inte enligt mig, bara bekväm och väldigt, väldigt smart.

Det slår mig att när man blir mamma så blir man mamma åt allt å alla. Även om vissa faktiskt klarar sig utmärkt själva, så har vi mammor en benägenhet att bara ta över och vara bäst på allt. Men frågar vi dom det gäller och oss själva om det verkligen är nödvändigt? Skulle vi mammor stanna upp och verkligen tänka efter, studera vårt eget beteende så skulle vi nog omvärdera detta med att vara bäst på allt. Det ser verkligen löjligt ut...

Många säger att prövningarnas tid är småbarnsåren. Nja kanske men är inte själva prövningen att bli förälder?

Mina barn är tonåringar. En av dom är myndig, har nyss tagit körkort och är själv mamma till en fin liten pojke. Hon klarar sig utmärkt. Men jag har en benägenhet att fortfarande veta bäst och ska försöka se till att hon följer efter mig i "livets affär". Min make (pappan) tjatar fortfarande om saker han vill köpa och vem tror ni säger vad om detta? Vem tror ni bestämmer i frågan?

Det är inte konstigt när vissa män kallar sina fruar för "regeringen" och "chiefen". Det finns fog för detta.

Ja hur som helst är jag nöjd, eftersom jag inte blir kallad för dessa saker utan fortfarande får höra att jag heter "tjejen".

God natt, guds frid amen å allt det där. Måste i säng eftersom jag ska upp tidigt och fortsätta leka förälder men på annat sätt ;)

Har huvudet fullt av saker som jag vill blogga om. Det är ju riktigt inspirerande men jag måste välja någon godbit, för det går ju inte att blogga om precis allt.

Har i dagarna varit sjuk, förkylning med halsont, feber och snuva. När jag är sjuk, då ligger jag på soffan och sängen. Jag växlar mellan dessa båda och tycker mig sova bort större delen av dygnet. När man sover drömmer man. I alla fall jag. Min man säger att han aldrig drömmer. Bullshit och det har jag sagt till honom. Detta har vi diskuterat många gånger. Jag hävdar att han drömmer men inte minns drömmarna. Men han säger att han inte alls drömmer. Men säger han att det så, så är det väl så. Jag har alldeles för livlig fantasi för att inte drömma.

Nåväl, jag lade mig på soffan en förmiddag för att vila. Så fort jag blundat, dyker en minnesbild upp direkt ur min barndom. Det är sommar, torrt och varmt, mitt på dagen och jag är 6 år.

Vi bodde i en hyrd västerbottensgård på den tiden, ute på landsbygden. Gården var stor och det fanns en liten stuga på tomten. Förr i världen hade man en mindre stuga på gården som man ibland flyttade ut till på sommarn, speciellt när man hade många barn och behövde som vuxen få lite utrymme för sina egna "lekar". (Det är i alla fall vad jag tror...) Men denna lilla stuga som fanns på vår gård var nog till för drängen eller pigan.

I denna lilla stuga fanns en liten farstu, ett kök och en sovkammare, inget mer. Jag är 6 år, har sårskorpor på knäna och är barfota. Jag hade en liten hink med jord och en plastspade. Dörren till stugan står öppen och jag kliver in i farstun med min hink. I farstun står en gammal förverkad vedspis. På spisen har jag en gammal kasserad gryta med vatten i. Jag tar min hink, häller jorden i grytan och rör om med min spade. Mums, det blir gegga!

Älskar gegga! Jag "lagar mat" och sjunger nån töntig ABBA-låt, på egen påhittad engelska och tycker att livet är härligt.

Jag tar sedan och fyller min hink med geggan, ska ta den och gå ut igen. Jag ska ju hitta något grönt och fint att krydda maten med. När jag ska gå ut, trampar jag på något vasst som tränger rätt in i hälen. Vad tror ni händer?

Jo, jag skriker, slänger hinken med geggan rätt upp i luften, haltar mig ut på bron och ska titta under min häl. Där sitter ett häftstift så fint ocvh jag stortjuter! Jag drar ut fanskapet och gråter.

Sen tittar jag på väggarna. Geggan sitter formligen överallt, på väggarna, i taket på golvet och på mig. På hälen har jag ett rött litet märke som knappt syns men det gör ont som fan.

Till saken hör, var att jag fick leka i stugan men INTE dra in skit . Det hade jag fått veta bestämt av pappa. Fick ju ofta höra att vi bara hyr. Jag fattade naturligtvis inte vad det betydde. Men jag förstod så pass att jag inte fick hitta på rackartyg. Det hade jag nu gjort och hur i hela skulle jag göra nu? Geggan fanns ju överallt och pappa skulle bli riktigt jävla förbannad.

Jag tar sopen som står i ett hörn och sopar på väggarna och taket och det blir värre. Jag smetar ut det ännu mer. Jag gråter och smetar på, uhuuuuu!

Hur som helst så minns jag inte så mycket mer av efterspelet men jag minns att pappa inte alls var glad. Jag minns även att den lycka jag kände medans jag lekte, förbyttes tvärt till förtvivlan och ledsamhet.

Jag såg min pappa ofta urförbannad. En syn jag inte ville se men fick det ändå. Ofta var det i berusat tillstånd. Men den tråden av minnen stängde jag av tvärt den förmiddagen. Jag valde att minnas att jag hade roligt en del av den dagen.

Jag förundras över hur vissa minnesbilder bara dyker upp sådär. Jag hade ingen speciell assosiation, förutom att solen lyste starkt in genom vardagsrumsfönstret den förmiddagen.

Hur som helst, jag vände mig så den andra sidan, blundade och somnade. Jag drömde i nutid om vårt jordgubbsland. Att det fanns nya plantor med otroligt stora och goda bär. En dröm som ska besannas till sommaren. Vi ska gräva upp det gamla jordgubbslandet, börja om från början och köpa nya plantor.

Gå i frid, amen och allt det där.

För en tid sedan skrev jag om min beslutsvånda. Nu har jag bestämt mig och det känns riktigt bra.

Att äntligen ha kommit till ett beslut gör att jag kan andas lättare och tänka mer positivt. Egentligen hade jag väl bestämt mig långt tidigare men just idag kunde jag lyfta det från mina axlar när jag äntligen tog tag i det.

Först när ord som man burit i sitt huvud väl lämnat munnen, förstår man vilken börda det varit att ha det inom sig.

Den lösning som blev var inte tänkt men kommer att göra min vardag lite lättare att bära. Jag har kunnat få lite mer perspektiv på det problem som gnagt så länge. Lösningen är en kompromiss med villkor från min sida. Känns ba fiint! Nu ser jag framåt igen, klappar mig själv på axeln och är stolt över mig själv.

Det ljusnar på många fronter just nu. Lilla Bambi får återigen stödet som hon såväl behöver, ytterligare en börda som lämnat axlarna. Den nya lilla familjen ska vi snart hälsa på och allt verkar gå bra för dem.

Liten kille växer och frodas, vilket gör en mormor så glad.

Jag kommer att glädjas så länge det varar, för allt i livet är temporärt. Men det gäller även tråkigheterna, så det så.

Ps. Tappa aldrig tron!   

Gå i frid, amen å allt det där :)

En liten lista på ett urval av de glädjeämnen som jag värderar högt i min vardag:

House på teve

Pengar på kontot när räkningarna är betalda

Kaffe på säng

Soliga vinterdagar

Varma sommardagar

Båtturer i ett somrigt, soligt Norge

Lyckade hembesök i jobbet

Bambi som skrattar trots sin ledsenhet

Lilla mamman som är lycklig just nu i sitt liv

Barnbarnet som skrattar och säger "älska momo"

Hemlagad middag som blev lyckad fast den blir sent serverad

Pussarna jag får av maken i bilen

Varm mjölkchoklad och ostmackor en kall vinterkväll

åsså en bonus;

De hemstickade lovikavantar som låg på köksbordet imorse och som var en present till mig från min make

Pratade med fröken Guldlock idag om andar, spöken och andra sidan i allmänhet. Visade sig att vi har mycket gemensamt av det ämnet.

Efter vårt samtal tänkte jag på hur tabu det är att prata om spöken eller andevärlden överhuvudtaget. Man betraktas som lite knäpp eller konstig om man överhuvudtaget pratar om sådant.

Jag har inga svårigheter att prata om det. För mig så kommer frågan,varför inte när någon annan säger varför? det finns saker som händer som bara inte går förklara och sen är det inget mer med det.

Jaja, man väljer själv vad man ska tro och det är fritt fram för oliktänkande kring detta ämne.

Dagen slutade inte så bra. Fick till mig att någon var missnöjd med något där jag var inblandad. Jag själv hade en annan uppfattning. Skit, liksom. Men om jag är missnöjd då jag tycker folk beter sig som skitstövlar, vart ska jag då klaga? Att vara serviceminded är ett skitgöra. I mitt nästa jobb ska jag bli slamtömmare, det verkar vara ett riktigt skitjobb som gör skäl för namnet åtminstone.

Nu laddar jag för julefrid i mitt hus, några dagar med god mat och sällskap. I helgen gjorde jag lite julgodis och satte upp mer julgardiner. Försökte pimpa till mitt hem, som det så fint heter numera. Hörde att trenden just nu är just hemlagad julmat och riktigt fina juldukningar. Jag bryr mig inte om trender utan gör som jag alltid har gjort och trivs med det. Men jag är på sätt och vis trendig då jag gärna gör mitt julgodis och kokar min julskinka själv, hehe.

Guds fred därute, jag bär min kristallängel och hoppas på några lugna dagar före jul.

Jag har en papperslapp på mitt skrivbord.

En lapp som är gul.

En lapp där det står fyra ord.

En lapp som skapar ångest.

En lapp som skapar frihet.

En lapp som säger allt just nu.

En lapp som gör mig helt vansinnig.

En lapp som håller mig vaken om nätterna och som gör mig sjuk.

En lapp som kan leda till ett livsavgörande beslut.

En lapp som jag ibland vill sätta i pannan på mig själv, för jag vågar inte uttala orden.

En lapp som jag vill köra ner i halsen på den som vill skratta åt orden.

En lapp som satt min tillvaro i gungning, driver mig till vansinnets rand och ångestens ingensmansland.

En lapp som får mig att gråta.

En lapp som inte är något annat än en lapp, om inte orden fanns skrivna.

En lapp som har fått makt över mig och gjort mig besatt.

Lappens öde bestämmer jag inte över. Men den ligger kvar och lyser gul med sitt tysta budskap.

Den ligger där och jag hatar den. 

Jag skulle vilja skriva det som finns i mitt hjärta just nu men det kan jag inte. I så fall spelar jag ett högt spel. Vad är vitsen med att ha en blogg om jag inte kan skriva det som jag vill skriva om? Är frustrerad så in i h--vete men det är bara att lägga locket på.

Idag fick jag ett antal insikter och jag har själv makten att bestämma hur jag ska göra. Men vissa beslut berör fler än mig själv i min närhet. Vissa beslut tvingas man till och då får man gör det bästa av det. Beslutet jag måste ta är inte lätt men jag måste överleva.

Livet består av måsten för att man ska överleva. Arbete, god hälsa, självkänsla, kärlek, mat, tak över huvudet och en hel massa annat- allt detta behöver man för att ha ett bra och gott liv. Men man måste fundera på vad som är mest viktigast och värdefullt för en själv och prioritera det. När vissa saker verkar ta överhanden så att annat blir lidande, är det dags att trycka på stoppknappen, överblicka situationen  och ställa sig frågan -är det värt det? Får jag en guldstjärna i himlen när jag dör för att jag valt att prioritera detta före det andra? Är det värt att känna frustration, maktlöshet, ha sömnlösa nätter för att jag hamnat i det här när jag har ett annat val?

Människan är i grunden bekväm av sig, vill känna trygghet och ha en stabil tillvaro. Men får det kosta hur mycket som helst? Får det kosta ens välmående och ens hälsa?

För första gången på länge måste återigen omvärdera min situation och göra nya val. Val som jag trodde att jag inte skulle behöva göra igen. Det skrämmer mig och jag är rädd. Rädd för jag måste se mig själv i ansiktet igen och verkligen vara ärlig mot mig själv och sluta gömma huvudet i sanden.

Avslutar nu med att sända en stor kram till den lilla familjen som också befinner sig i en situation de inte valt men tvingats till. Ber många böner just nu om att allt ska gå väl för er.