Är just nu vittne till en ganska så jobbig separation av ett ungt par i min närhet.

Separationer är ofta och nästan alltid jobbiga. Mycket av det känslomässiga ska rensas ut, kastas och arkiveras. Oavsett hur gammal man är eller hur långt förhållandet har varit, så ska det göras. Varje separation är unik och det är endast just den parkonstellationen som kan säga vad som blir bäst och hur det ska avslutas.

Detta säger jag därför att det alltid finns en massa andra människor som har åsikter och synpunkter på hur det ska vara. Detta gör mig förbannad.. Men skärp er, tänker jag. Faktum är att ingen utomstående kan helt och fullt förstå varför just detta par bara kunde ge upp! Ingen förutom paret själva vet orsaken till detta. Det angår faktiskt ingen annan vad orsaken är.. om det ens finns nån.

Jag tycker det är starkt gjort att välja att bryta upp när man känner att man inte längre tillför varandra glädje eller lycka. Man ska egentligen berömma att man faktiskt tar ansvar för att besluta just detta. Sannolikheten ökar att man kanske kan hitta tillbaka till varandra eller att man då kan skiljas som vänner istället för ovänner.

Att människor beter sig udda, konstigt eller irrationellt är väl för fan bara naturligt! Förvirring blir en följd, just för att man står på känslomässig osäker mark. Varje människa är unik och någon av parterna går fortare än sin partner, man står på olika nivåer i processen och man väljer olika sätt att hantera separationen. Det ställer krav på de som står på sidan om, att inte döma någon eller dennes val hur stressen hanteras..

Jag har valt att vara ett stöd för just det här paret och inte döma ut någons beteende. Men det är för att jag känner dem så väl och vet hur de fungerar när de är lyckliga.

Det viktiga är ändå att respektera varandra och förstå att varje val som görs ska bottna i vad man själv känner blir bäst för en själv. Alla har vi våra ventiler, smultronställen och liknade verktyg att ta till när pressen blir för mycket..

För detta unga par, vill jag säga att med åren kommer insikten om att man aldrig kan äga en annan människa, man kan aldrig få några garantier hur mycket man än vill och man lever sitt liv på eget ansvar..att få leva sitt liv med någon annan är ett privilegium inte en självklarhet. Vi föds ensam och vi dör ensam, det som händer däremellan är livet.

 Hösten är en jävla årstid enligt min mening. Har reflekterat över att de tråkigaste händelserna inträffar då. Folk mår sämre, de separerar, skiljer sig, de blir deprimerade och psykiskt sjuka.

De senaste två veckorna har bara varit eländes elände. Jag har träffat ledsna människor i mitt jobb och i min närmaste krets.

Själv går man omkring och är som en magnet. Allt elände fastnar och jag blir så deprimerad. Men jag har mycket att vara glad åt men vad sjutton hjälper det, när man känner att allt negativt fastnar på en som ett flugpapper..

Hösten skulle inte få finnas, vi skulle ha sommar året om med en julafton inklämd mitt i året och den skulle vara snöfri..Människor mår alltid bättre på sommarn. Folk känner hopp och glädje, får nya idéer, frodas och blir lyckligare. Med hösten kommer vemodet och hopplösheten smygande som en vampyr och suger musten ur alla glädjeämnen som finns.

Jag är i grunden en mycket optimistisk människa. Jag tror alltid att det finns ljus i slutet av tunneln, solsken efter regn osv. Klyschigt? Javisst. Men så vill jag leva. Jag har redan haft mitt helvete på jorden, det har format mitt tänk om livet i stort. Men när den mörkaste hösten kommer, är det svårt att känna glädje när jag ser hur människor i omgivningen går ner sig.

Värst är när människor drabbas av psykisk sjukdom. Att säga att det heter psykisk ohälsa är bullshit. Man är sjuk, punkt slut. Ohälsa låter lite finare men vad är vitsen med det?? Vi har en fantastisk sjukvård i Sverige men bygger mycket på frivillighetens gloria. Allt är så jävla tabu, fortfarande. En psykiskt sjuk människa kan inte söka hjälp frivilligt för man saknar insikt om att man är sjuk. Man kan inte bli tvångsomhändertagen heller för man uppfyller inte alltid kriterierna för det. Vad ska då hända med dessa människor? De är i sitt helvete, mår skit och har ångest och den utmärkta svenska sjukvården kan ta sig i arslet.

Det tragiska i kråksången, är att det finns hjälp att få men den verkar inte vara för alla....

I mitt jobb träffar jag många speciella människor. De är visserligen seniorer men har även de, varit unga. Ni som sett på kanal 5, känner säkert till de där två hurtiga programledarna som gjorde en programserie. De träffar de lite ovanliga och udda människorna i vårt avlånga land.

Jag kan säga att jag har en egen påbörjad lista på mina egna 100 höjdare. Jag har hunnit träffa Mr Chainsaw, Maratonmannen, LoppLisa, Argsinta-gubben, Argbiggan, Grötmannen, Pomperipossa, Fröken Possible, "Ritarn", "Hönan Agda", Korvmannen, "Gudfadern" med flera.

Jag har haft äran att träffa dessa personligheter i deras vardag, där de försöker leva sina ovanliga liv när något inte går som det ska. När jag kommer in i bilden, så har jag upplevt allt oftare hur obekväm jag känner mig.

Inte för att träffa dom, utan för att jag representerar den "normala världen" där vi alla bara vill väl....tror vi.

Jag har som uppdrag att bedöma behov och erbjuda insatser som ska tillgodose dessa behov..trodde jag när jag var ny i jobbet och skulle rädda världen..men tji fick jag.

Vi har idag en äldreomsorg som skapas av ett politiskt styre, både på riksnivå

men också på kommunal nivå. De bestämmer hur det ska se ut. End of story.

Men herregud, sluta vara så prentensiös! Denna evinnerliga strävan att skapa den perfekta äldreomsorgen är enbart ett Don Quijote-uppdrag..

Mitt uppdrag går egentligen ut på att försöka lotsa dessa människor in i ett system med ramar och regelsystem. Framförallt ska normalitet råda och de ska anpassas in i den kommunala äldreomsorgen. Självklart så ska det vara ekonomiskt gångbart också, det får inte bli för dyrt för kommunen att bistå dessa människor...då kommer nån överordnad och visar med sin lilla pekpinne åt vilket håll man ska jobba så att allt är frid och fröjd i budgeten.

Alltså, jag ska erbjuda och ge insatser som de inte efterfrågar men som jag ska se till att de behöver och sen är alla nöjda. Det är mitt uppdrag och det förväntas av mig och jag får lön för det.

Öh, men är det inte något som är riktigt galet här???

Jag som privatperson får inte tycka något (illa?) om mitt uppdrag i offentlighetens ljus. Jag förväntas vara lojal mot min arbetsgivare.

Men det kan jag lova er, jag ÄR lojal mot min arbetsgivare, de som känner mig både privat och i jobbet, vet att det är så. Jag gör vad jag ska göra men hur mår JAG sen? Va???!

JAG tycker INTE att det är okej och jag känner mig URLÖJLIG när jag sitter i deras, alltför ofta, skitiga och ostädade hem (om de har något hem som vi benämner det..) och ikläder mig denna roll som myndighetsperson och snackar på och berättar om allt vad kommunen kan erbjuda och allt ska bli så bra såå, osv, etc,  bla bla bla..

Min reflektion den senaste tiden när jag träffar på en riktigt originell höjdare, så upplever jag att jag egentligen är en "vampire-slayer"..som i sitt uppdrag har som uppgift att "döda" själva essensen i deras personlighet och att de sedan ska vara anpassade till en "grupp med särskilda behov", så att vi socialtjänstemän ska anses ha gjort vårt jobb utmärkt..

Vi är individer även när vi blir äldre. Jag har sakta men säkert fått lära mig att i själva mötet, släppa myndighetsrollen jag har och inte själv vara så prentensiös. Inte lätt kan jag lova och det krävs att man tänker "outside the box"..

Allt vi kan göra, är att respektera att vi alla är olika individer.

I mötet finns bara denna härliga personlighet och jag. Efter mötet är jag ett möte rikare. Sedan döper jag i hemlighet denna person, fyller på min lista, plockar fram det riktigt roligaste i minnet i tråkiga stunder. Sedan kan jagh tänka att det är tur att det finns dessa människor som förgyller ens arbetsdag ibland, så att man orkar sträva vidare.