Nöden har ingen lag, sägs det.

Mm, jag kan bara hålla med. Men om man faller för nöden och det går emot det man lovat sig själv, kan man verkligen säga då att det inte finns någon lag? Att bryta motlagen är olagligt, öhö.

Uh, en djup tanke var det där, ja jag vet. Jag har sådana tankar ibland.

Nu relaterar jag enbart till mig själv och mina egna löften som jag gett mig själv. Jag har tidigare lovat att jag skulle göra bra val, välja sådant som är bra för mig. Mm, så är det.

Ikväll tog jag ett snedsteg om man nu kan kalla det så.

Jag har lovat mig själv att INTE falla för frestelsen att äta för mycket skräpmat. Men vad hände? Jo, jag blev helt plötsligt ensam om att äta middag. Maken jobbar kväll, flickorna fick mat på annat håll och jag var solo allena.

Jag tyckte synd om mig själv, för jag blir en riktig surkärring av för mycket värme. Idag var det 25 i skuggan och ett hett helvete inne på vårt lilla krypin. Inte underligt att man tappar humöret, enligt mig. Min duracellkanin menade lite skämtsamt idag att jag närmar mig övergångåldern och att jag hade värre humör än hon brukar ha. Haha, typ.

Nåja, jag tyckte synd om mig själv, var hungrig som en varg och hade tillgång till bil..så jag sätter mig i bilen, lämnar hunden ensam och kör inte till affärn utan kör helt sonika ca 2 mil åt ett annat håll..bara för att få i mig ett frassemål. Mums..?

Redan i bilen på väg till mitt mål, så kom den lilla satmaran till samvetsråtta fram och började gnaga i min hjärna. "Men snälla lilla Maria,vad håller du på med? Bensinen kostar över 14 kr litern, du har egentligen inte råd med några extra vaganser och sen, vad ska maken och barna säga när de får veta vad du gjort?!"

Jag körde vidare och struntade i den lilla samvetesråttan och tänkte: "Det ÄR faktiskt synd om mig och det blir inte dyrare än att fara på affärn och inhandla mat som ändå äts upp av andra i huset."

 Hrm, det kallas ursäkter, jag vet. Men man ska ju alltid försöka rättfärdiga även det mest korkade val man gör, eller hur?

Jag kommer fram till Frasses, beställer min mat, sätter mig sen och väntar. Första tanken är att: "hoppas ingen som jag känner dyker upp och ska prata en massa skit nu, för det har jag varken tid eller lust med. Jag vill frossa!!!"

Urk, äckliga jag, tänker jag samtidigt som min mat ropas upp att den är färdig.

Jag glömmer samvetsråttan för ett tag och börjar äta. Åh, så himla gott, jag tuggar och sväljer. Halvägs in i måltiden så dyker en bild upp i mitt huvud:

Bilden av denna horribla varelse..

Om någon inte minns, så heter han Slimer och var med i den första Ghostbusterfilmen från 1984. Slimer är ett matvrak till spöke som terroriserar gästerna på ett hotell genom att äta upp allt vad mat heter i dess väg. Mysig typ eller hur?

Jo, där sitter jag och får denna slafsande, ätande slempropp i mitt huvud och tänker att; han är jag och usch vilken frossare jag är, suck..men jag äter färdigt. Samvetsråttan fortsätter att gnaga och peppra mig med moralkakor till efterrätt . Medans den gnager, har jag fortsatt bilden av Slimer i mitt huvud.

Jag skyndar mig därifrån för risken att "bli upptäckt" öhö, för samvetsråttan är ett riktig skithuve som bestämt sig för att jag ska inte få njuta av det jag gjort. Jag ska skämmas minsann, för jag bröt mot mitt eget löfte att jag inte skulle falla för frestelsen.

Jag kompenserade mitt lilla snedsteg genom att gå en snabb promenad ikväll med vovven så jag blev alldeles svettig och jagad av mygg dessutom. Sådärja, där fick jag vad jag tålde. "Det ska väl lära dig" sjöng råttan från samvets-helvetet och försvann tillbaks till sitt råtthål.

Men varför skulle detta orsaka dåligt samvete hos mig? Mjo, för jag har alltid försökt leva efter att löften inte ska brytas. Att bryta löften, även de man gett sig själv, är att synda. Frosseri är dessutom en av de sju dödsynderna.

Gå i frid