Idag har jag känt mig som en snigel på en motorväg i Tyskland. Det är i alla fall den närmsta beskrivning jag kan komma.

Men det är inte så konstigt med tanke på att jag lider av sömnbrist sedan två nätter och en dags hårt kroppsarbete i trädgården. Sen att komma tillbaka på jobbet är som att befinna sig på en motorväg där alla måste köra lika fort för att flyta obehindrat fram genom lanskapen. Som man förstår går inte det om man är en snigel med maxhastighet av snigelfart.

Sen har jag faktiskt gått som en snigel idag också  , ledbruten på det mest märkliga ställen. Tog en Ipren till lunch, hjälpte lite mot värken men vart mest speedad i skallen av det och blev då en aningens hyperaktig för att vara snigel då istället.

Vet inte om sniglar har känslor men känt mig riktigt irriterad idag och tyckt synd om mig själv. Är det nån som sett en irriterad snigel nångång kan ni väl hojta till. Jag vill jättegärna se hur en sådan ser ut. David Attenborough har säkert fått göra det men honom känner jag inte personligen, å det är ju synd faktiskt.

Sniglar är inga flockdjur vad jag vet men den stretar på allt vad den kan för att komma framåt här i livet. Den har ett hus att krypa in i när den känner sig hotad och blir rädd. Jag gjorde som snigeln igår, jag kröp in i huset. Alltså in i mig själv, åsså grubblade jag mycket. För, jo, jag har mycket att grubbla på.

Inga trevliga saker heller, det behövs fattas beslut som inte kommer att mottas med glädje. Men jag är snigel-supermamma och jag ska ta kommandot över autobahn alldeles snart. Allt jag behöver göra är att skaffa mig en röd ferrari att åka i, med störthjälm på huvudet och en broderad krockkudde, så löser jag problemet alldeles galant.   

Ps. Om ni äger/hittar en ferrari i snigelstorlek är jag villig att köpa den för ett bra pris.

Gå i frid.

Våren har kommit. Skoter och sparksäsongen har verkligen upphört och någonstans i Sverige står min spark oanvänd till ingen nytta för den som stal den. Haha tji fick du till slut, din tjyyyvvvv!   

Börjar sakta men säkert återfå ork och lust till att göra saker. Jag skyller det på att ljuset återvänt, fågelkvitter, min goa make och familj men även mina långa promenader med vovven. Jobbet är som det är, mycket att göra, näsan över vattenytan, "stalkers" och en jäkla massa pappersarbete. Som sagt, det är bara att bryta ihop och gå vidare så ser man vars man hamnar till slut. Gillar ju utmaningar så det är bara att ösa på, hehe.

 Till helgen är det påsk, då vankas det god mat, god dryck och en massa vila   

förhoppningsvis så ska man hinna med en del hushållsarbete också. Inget jag väljer frivilligt men blir tvingad till. Mitt hem ser ut som en krigszon. Med tonårsbarn i huset så verkar varenda yta bli en avlastningsplats för smink, kläder och s-k-r-ä-p...godispapper, chipspåsar, läskedrycksflaskor och TOPS! Tops, en förhatlig grej som mest verka kosta pengar och fylla liten nytta. Det är ytterst märkligt vilka behov man verkar få i tonåren, där ingår TOPS av nån anledning. Småbarnsåren är en välsignelse i jämförelse. Även om de små också dräller så har man ju en viss kontroll på skiten. Men med tonåringar då kan man, om man har tur, hitta mögliga saker under sängen, som man inte vet vad det var från början   oh, shit my god ni skola veta vad jag hittar ibland!

Här kommer ett gott råd, skaffa INTE tonåringar, se till att de små barnen stannar i växten och utvecklingen så får ni ett lyckligt liv och en god hälsa resten av ert liv.

Imorrn halv arbetsdag, en visit till schtaan för diverse födelsedagsinköp och ingredienser till helgens mys. Får väl även se om min relation till vår Fader tar nästa steg i utvecklingen denna helg. Långfredagen är ju skapt för lidande och detta är jag ju bekant med sen förut, som den gode martyr jag är.   

Gå i frid.

Så här började och slutade min dag...Kan bara beskrivas med ett namn:  Lilla My.

Lilla My har ett enormt bekräftelsebehov. Lilla My vill bli sedd och hörd. Lilla My klarar inte tillsägelser eller kritik av något slag. Lilla My utmanar, spelar på känslor och trycker på knappar som man inte trodde fanns....

Lilla My har en benägenhet att äta upp en totalt. Det vill säga, tills hon hittar någon annan som hon kan äta upp.

I Lilla My´s värld så är allt antingen svart eller vitt. Lilla My är mentalt 6 år gammal och är i behov av en mamma. Just nu är jag utsedd av henne själv att vara hennes mamma. En uppgift jag inte tagit på mig frivilligt utan har smygit sig in via mitt jobb.

Jag orkar nu inte med mer av Lilla My. Lilla My har besökt mig tre gånger idag samt ringt ett otalet gånger.

Nu vädjar jag till dig, Lilla My. Jag vill försöka hjälpa dig men låt mig just nu bara vara ifred. Du tömmer mig på energi.

Hit längtade jag idag och kommer nog att göra många dagar till....

Gå i frid

Våren är här! Jippie...typ.....

Vid denna tid kommer jag alltid att tänka på en fras som en gammal arbetskamrat (må han vila i frid) brukade säga som ett mantra: Solen skiner, fåglarna kvittra och alla voro glada!

Just nu är jag inte glad, jag är bara trött, trött, trött, trött hela vägen genom själen och ut i kroppen. Inte blev det bättre av att jag inatt drömde att jag stod inför första dagen av min 4 veckor långa semester och tänkte; äntligen får jag vila, tjoho! ... vaknade imorse och insåg att det inte var sant. Jävla skit, typ.

Har flera veckors hästarbete kvar att göra innan jag får vara ledig. Flera födelsedagar att avverka och en massa stress och jäkt med arbetet.

Jag får såna här downperioder av för mycket sol på våren. Mitt sinne vill inte vakna ur vinterdavalan riktigt. När det då blir såna här fantastiska dagar med mycket sol och fågelkvitter får jag väl en chock antar jag vill mentalt krypa tillbaks till idet.

Min ena dotter utbrast idag: "Men mamma, varför har du vinterjackan på dig?! Det är ju 11 grader ute, skärp dig!!"

Eh, ja...? Det är vinter, typ..? eller har jag missat nåt..igen?

Ja som sagt, mitt mentala tillstånd har inte fattat eftersom jag fortfarande ligger i ide. Jag har alldeles för mycket i huvudet som gör att jag alltid är i min egen värld och alltid ligger steget efter med allt. Tur man har en omgivning som uppdaterar en på det som händer. Jag skulle annars gå i shorts till jul och täckbyxor till midsommar.

Gå i frid och trevlig allhelgona

Slumpen ordnar det ibland så, att man hamnar ibland där man egentligen inte hade tänkt hamna. Jag fick besöka min barndomsby som jag inte varit till på väldigt länge. Besöka var väl att ta i men jag körde i varje fall igenom den. 4 gånger totalt. Varför det blev så behöver inte kommenteras. Vi kan väl säga att jag inte var så smart men vem har sagt att jag ska vara det?

Byn var sig lik men många av de gamla gårdarna stod öde. De flesta husen har samma färger, inga större tillbyggnader har gjorts och inget har rivits. Tiden står still, det var som att resa tillbaka i tiden. Till och med den stora reklamskylten för Pommac hänger kvar på ladan fast färgerna har blekt bort av solen och är helt vit nu. Men jag minns skylten och det är 35 år sedan den sattes upp.

Denna by var en blomstrande by på sin tid, en gammal jordbruksbygd med generation efter generation som bott och levt sitt liv där. Nu är det andra tider och det som en gång var, finns inte mer. Husen står som tomma skal och förtärs av tidens tand. Det är ledsamt att se....

När jag var barn fanns en liten lanthandel i byn som sålde det mesta som folk behövde köpa. Jag var enda lillbarnet i byn större delen av året, så godis kunde beställas hem beroende på vad jag tyckte om. Jag tyckte mycket om lanthandeln och de som ägde den. De var alltid vänliga och som man säger med ett modernare språk idag; serviceminded.

Byn var inte stor, de flesta som bodde där var bönder och självhushållande. Men det handlades på affären av alla, även om det inte fanns ett skriande behov av saker. Men man gjorde det därför att det var så det skulle vara och det var en naturlig mötesplats. En plats där man kunde växla några ord och få veta dagens skvaller.

De sålde även mellanöl på den tiden. Min pappa var självskriven stor-konsument. Ägarna var så serviceminded, att de kunde bli uppringda mitt i natten av min far som ville "köpa" ett flak öl på kredit. De var så serviceminded, att de klev upp klockan ett på natten, ställde ut ett flak på varubryggan, skrev en räkning som bifogades och gick och lade sig igen..Vi bodde mindre än hundra meter från affären, så det var enkelt att ta cykeln eller vingla dit och hämta ölen. De knorrade sällan, för pappa betalade (?) räkningen när lönen kom. Det förmodar jag eftersom hela vår tid som vi bodde där, så köptes det öl i mängder. På den tiden fick man lönen utbetald varje vecka.

Ingen gör så idag, ingen är kreditvärdig nog att få köpa öl på "krita". Men en liten lanthandel är beroende av varje kund, att förnedring och "obekväma arbetstider" ingår i jobbet. Relationen till kunderna var viktiga även om kunderna inte skötte sin del av relationen alltid...

När jag körde genom denna lilla by, så kom minnen tillbaka. Både de goda men även de dåliga. Det är med en slags hatkärlek som jag känner för byn.

Jag tänker, att det kunde ha fått vara riktigt bra om inte allt det onda fanns också. Jag hade nära till naturen där och många roliga saker att göra som liten. Det var bara på somrarna som det kom fler barn till byn i min ålder. De som besökte sina far- och morföräldrar och de bodde i andra delar av "världen" som jag såg det. På vintern var jag ett ensamt barn men jag saknade inte andra att leka med. Jag visste ju inte av något annat. Jag var ganska så liten för att förstå att nåt egentligen var fel med min familj...För liten att förstå att vi var det största skvallerämnet i byn...

Allt som allt bodde vi där i 6 år. 6 år av ens barndom är lång tid. En lång tid att formas till en rädd, osäker, blyg individ som behövde år till att bli sin motsats.