Promenader i skogen...Det är en lisa för själen. När man behöver läka sår och gamla ärr, finns inget bättre botemedel. Att man sen har sällskap av en nyfiken liten vovve gör det hela bara ännu trevligare.

Jag går och går och så pratar jag med henne samtidigt. Jag får inga svar men det vill jag inte ha heller. Jag vill bara få möjlighet att ventilera mina tankar öppet och ljudligt. Ibland stöter jag på folk och glömmer att vara tyst...Ja, hrm, kan bara säga att det blir lite pinsamt då. Folk måste tro att jag har en skruv lös. Det tror jag i alla fall, för de tittar så konstigt på mig.

Det sägs att de som pratar för sig själv har mycket pengar på banken. Det stämmer då sannerligen inte på mig, långt ifrån. Men jag tror att jag har andra prisvärda saker i mitt inre istället, saker som jag själv värdesätter som små skatter. Jag har ett känsloregister som är mångfaldigt och uppskattar de små sakerna i livet. Det är väl lika mycket värt som alla världens pengar på ett konto.

Bara att känna doften av hägg som blommar gör mig glad, se Herr Bäver streta på med sitt bygge, titta på änderna och svalorna som ilar för att få klart inför nedkomsterna. Björken som slår ut sina blad, vattnet som krusas av vinden.

Där och då kan jag verkligen känna att jag lever, jag vill fånga alla ögonblick och intryck med hela mitt väsen och bara få må bra en stund.

Under kvällens promenad bestämde jag att jag ska fortsätta välja det som är bra för mig och inte välja det som jag vet är självdestruktivt. Jag ska välja att inte ha ambitionen att vara så jäkla prentensiös och perfektionistisk i allt jag gör, ge mig själv lite beröm då och då. Även ta emot berömmet för det som jag lyckas med och inte försöka att slå hål på allt som jag åstadkommit för att jag känner och tror att jag inte duger. 

Jag ska inte försöka vara den perfekta mamman och faktiskt förlåta mig själv för att jag inte tycker att jag lyckas. Mina barn och min man älskar mig ändå. En sjumilaresa börjar med ett enda steg och det steget tog jag ikväll..

Kvällens mål blev att vi gick ända till kyrkogården och besökte min far. Jag kände att jag behövde besöka honom och ställa en fråga som jag velat ha svar på. Får se om jag får ett svar nångång.

Gå i frid.

Tiden flyger iväg, fullspäckat med arbete på jobbet. Denna tid är inte rolig. Har så mycket att göra att jag inte hinner med övriga saker som är viktiga också.

Har en bror som fyller 50 år idag. Detta missade jag. Men ingen fara på taket, jag får ringa honom imorgon och gratulera i efterskott.

Min bror, som egentligen är en halvbror, och jag fick kontakt på riktigt när min pappa blev allvarligt sjuk och dog. Vi hade haft sporadisk kontakt under åren men fick först vid pappas död en ordentlig chans.

Jag tror inte jag blir skjuten för att jag missade det men ändå. Hade varit riktigt roligt om jag kunnat gratta honom ordentligt. Känns lite kymigt faktiskt.  

PÅ tal om kymigt, så mår jag just nu kymigt värre. Illamående som hållit i sig hela kvällen och inte vill släppa. Och nej, jag är INTE gravid (har just nu den månatliga helvetiska skiten om ni absolut vill veta det). Den tiden på månaden då jag innerligt önskar att jag var man och slapp detta. Men det är för övrigt bara då jag önskar jag vore man. Annars trivs jag med att vara den jag är med de brister jag har.

Ibland är livet förjävligt men det är bara att bryta ihop och gå vidare. Att inte få tycka om sig själv är som att förneka sin existens, anser jag. Eller en annan liknelse som inte betyder något alls; som att äta glass utan att njuta. Typ.

Förresten, jag tror även att jag är förlåten för något jag inte tacklat så bra. Men kanske vår Fader haft ett finger med i spelet? Jag övervägde att göra slut med Honom för gott ett tag. Men så omvärderade jag det hela och fortsätter nu jobba på relationen.

Amen, typ.

Detta blogginlägg tillägnar jag till min far och den relation jag hade till honom.

Min far var alkoholist under hela min uppväxt. Jag har många minnen sedan jag var lill liten av hur mycket han drack. Jag tror att första gången jag kunde förstå att något var fel, var jag väl sju år. Han var periodare och drack sig igenom varenda semester som vi hade och förpestade sin och vår tillvaro med sitt omöjliga sätt.

Vår relation utvecklades aldrig på riktigt förrän han blev sjuk i cancer. Det sista året av hans levnad så fick vi den kontakt som jag alltid velat ha sedan barnsben. Min far var min idol när jag var liten. Jag älskade honom som ett barn bara kan göra. Visst, han älskade mig med men spriten var viktigare alltför ofta.

Min fars sista levnadsdagar tillbringade han på sjukhus. Han fick ett hjärtstillestånd men återupplivades. Sedan följde tre mardrömsdygn som jag aldrig kommer att glömma. Hjärtstilleståndet hade varat alltför länge och han var för hjärnskadad för att överhuvudtaget vakna upp igen. Om han skulle gjort det skulle han blivit en grönsak. Jag är glad över att han aldrig vaknade och fick somna in. Jag hade aldrig något hopp men läkarna övergav aldrig hoppet. Jag ville bara att han skulle få dö.

För när man ser en människa ligga där med enbart motoriska ryckningar, epileptiska kramper och ingen kontakt för övrigt är plågsamt att se. Men jag var ju van, jag hade ju sett honom i andra bedrövliga tillstånd under min uppväxt. Jag fick ofta sköta om honom..

Jag hade under hela min uppväxt en önskan att han skulle förvandlas till den som jag så gärna önskade att han skulle vara; nykter och min stolthet.

Den 28 maj är årsdagen av min fars död och det är i år två år sedan han gick bort. Jag sörjer fortfarande..mest sörjer jag den relation som vi aldrig fick till och sorgen över att pappa aldrig var min pappa på riktigt.

Det finns en låt av en fantastisk sångerska, som berört mig på djupet av min själ. Denna låt lägger jag upp här, som en hyllning till det som en gång var och min kamp att fortsätta vidare i livet med de obesvarade frågor jag har.

För lite sömn tar alltid ut sin rätt. Sov ca 3 timmar allt som allt inatt. Har haft en ganska så sömnlös period ett tag.

Idag har jag mått pyton känslomässigt. Går igenom svåra saker just nu som jag inte har makt över att styra.

Att vara tonårsföräldrar skapar för lite sömn. Man oroar sig för allt möjligt och inte fan blir det bättre med åren. Värst är det att man har tonårsflickor. De är alltid mer sårbara än pojkar, så är det bara. De som säger emot, har inte haft eller har tonårsflickor bland sina barn. Jag har två att oroa mig över plus ett barnbarn. Barnbarnet kommer säkert att skapa oro han också men han är pojke. Med den teori jag har, så hoppas jag att livet far väl med honom. Jag ska i alla fall se till att han får ha sin mormor och morfar så länge han behöver och vill. Jag ska finnas där även för honom, om han vill. 

Jag längtar just nu efter semestern så det gör ont i varje por av min kropp. Jag behöver även en minisemester med maken i en trevlig liten stuga nånstans vid en sjö eller ett hav. Vi får så lite tid för varandra nu med allt annat runtomkring.

Denna familj började med oss två och vi har nästan glömt hur det är att bara vara två.

Jag går igenom något nu och är inte så stabil som jag vill vara. Det är bara att gilla läget, gå igenom vad det än månde vara och hoppas att man är stärkt och en erfarenhet rikare när man kommit igenom. Kan bara rikta en tanke till vår fader att han ger mig styrka att möta det jag måste möta och kraft att ta itu med det jag måste göra. Jag är inte religiös men det kan ju inte skada eller hur?

Livet är ironiskt och Herrans vägar är sannerligen outgrundliga.

Gå i frid och så kryddar jag med ett amen, det känns alltid så bra när jag gjort det. Mina inlägg är även riktade till vår fader ibland..