I mitt jobb träffar jag många speciella människor. De är visserligen seniorer men har även de, varit unga. Ni som sett på kanal 5, känner säkert till de där två hurtiga programledarna som gjorde en programserie. De träffar de lite ovanliga och udda människorna i vårt avlånga land.

Jag kan säga att jag har en egen påbörjad lista på mina egna 100 höjdare. Jag har hunnit träffa Mr Chainsaw, Maratonmannen, LoppLisa, Argsinta-gubben, Argbiggan, Grötmannen, Pomperipossa, Fröken Possible, "Ritarn", "Hönan Agda", Korvmannen, "Gudfadern" med flera.

Jag har haft äran att träffa dessa personligheter i deras vardag, där de försöker leva sina ovanliga liv när något inte går som det ska. När jag kommer in i bilden, så har jag upplevt allt oftare hur obekväm jag känner mig.

Inte för att träffa dom, utan för att jag representerar den "normala världen" där vi alla bara vill väl....tror vi.

Jag har som uppdrag att bedöma behov och erbjuda insatser som ska tillgodose dessa behov..trodde jag när jag var ny i jobbet och skulle rädda världen..men tji fick jag.

Vi har idag en äldreomsorg som skapas av ett politiskt styre, både på riksnivå

men också på kommunal nivå. De bestämmer hur det ska se ut. End of story.

Men herregud, sluta vara så prentensiös! Denna evinnerliga strävan att skapa den perfekta äldreomsorgen är enbart ett Don Quijote-uppdrag..

Mitt uppdrag går egentligen ut på att försöka lotsa dessa människor in i ett system med ramar och regelsystem. Framförallt ska normalitet råda och de ska anpassas in i den kommunala äldreomsorgen. Självklart så ska det vara ekonomiskt gångbart också, det får inte bli för dyrt för kommunen att bistå dessa människor...då kommer nån överordnad och visar med sin lilla pekpinne åt vilket håll man ska jobba så att allt är frid och fröjd i budgeten.

Alltså, jag ska erbjuda och ge insatser som de inte efterfrågar men som jag ska se till att de behöver och sen är alla nöjda. Det är mitt uppdrag och det förväntas av mig och jag får lön för det.

Öh, men är det inte något som är riktigt galet här???

Jag som privatperson får inte tycka något (illa?) om mitt uppdrag i offentlighetens ljus. Jag förväntas vara lojal mot min arbetsgivare.

Men det kan jag lova er, jag ÄR lojal mot min arbetsgivare, de som känner mig både privat och i jobbet, vet att det är så. Jag gör vad jag ska göra men hur mår JAG sen? Va???!

JAG tycker INTE att det är okej och jag känner mig URLÖJLIG när jag sitter i deras, alltför ofta, skitiga och ostädade hem (om de har något hem som vi benämner det..) och ikläder mig denna roll som myndighetsperson och snackar på och berättar om allt vad kommunen kan erbjuda och allt ska bli så bra såå, osv, etc,  bla bla bla..

Min reflektion den senaste tiden när jag träffar på en riktigt originell höjdare, så upplever jag att jag egentligen är en "vampire-slayer"..som i sitt uppdrag har som uppgift att "döda" själva essensen i deras personlighet och att de sedan ska vara anpassade till en "grupp med särskilda behov", så att vi socialtjänstemän ska anses ha gjort vårt jobb utmärkt..

Vi är individer även när vi blir äldre. Jag har sakta men säkert fått lära mig att i själva mötet, släppa myndighetsrollen jag har och inte själv vara så prentensiös. Inte lätt kan jag lova och det krävs att man tänker "outside the box"..

Allt vi kan göra, är att respektera att vi alla är olika individer.

I mötet finns bara denna härliga personlighet och jag. Efter mötet är jag ett möte rikare. Sedan döper jag i hemlighet denna person, fyller på min lista, plockar fram det riktigt roligaste i minnet i tråkiga stunder. Sedan kan jagh tänka att det är tur att det finns dessa människor som förgyller ens arbetsdag ibland, så att man orkar sträva vidare.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Den 7 juli upptäckte jag att jag inte såg ut som jag brukar och hittade en knöl i mitt högra bröst. Var på semester i Norge och det enda jag ville var att åka hem. Men min man och jag bestämde att vi ändå skulle tillbringa två veckor där och försöka ...

Har inte bloggat på ett tag upptäckte jag nyss hehe. Ähum, ville därför informera er om att jag haft en hel Behå-fri helg och det var befriande så inåt helvete och helt fantastiskt! Gå i frid. Amen å allt det där. Mer behå-fria dagar åt kvinnen. ...

Sitter och funderar i natten. Jag har arbetat med människor i över 10 år och sagt att vissa öden går in under skinnet på en. Det stämmer verkligen. Men denna gång har ett livsöde gjort en direkt väg och gått rakt in i hjärtat. Och jag blöder. Igen. V...

Idag är en stor dag, en glädjens dag! För idag har ordet HEN fått en officiell plats i svensk akademis ordlista ??så...jag har vunnit min kamp. Så till se alla rabiata HEN hatare därute, säger jag bara: In your'e face! Haha! Ibland har jag Gud på min...