Är just nu vittne till en ganska så jobbig separation av ett ungt par i min närhet.

Separationer är ofta och nästan alltid jobbiga. Mycket av det känslomässiga ska rensas ut, kastas och arkiveras. Oavsett hur gammal man är eller hur långt förhållandet har varit, så ska det göras. Varje separation är unik och det är endast just den parkonstellationen som kan säga vad som blir bäst och hur det ska avslutas.

Detta säger jag därför att det alltid finns en massa andra människor som har åsikter och synpunkter på hur det ska vara. Detta gör mig förbannad.. Men skärp er, tänker jag. Faktum är att ingen utomstående kan helt och fullt förstå varför just detta par bara kunde ge upp! Ingen förutom paret själva vet orsaken till detta. Det angår faktiskt ingen annan vad orsaken är.. om det ens finns nån.

Jag tycker det är starkt gjort att välja att bryta upp när man känner att man inte längre tillför varandra glädje eller lycka. Man ska egentligen berömma att man faktiskt tar ansvar för att besluta just detta. Sannolikheten ökar att man kanske kan hitta tillbaka till varandra eller att man då kan skiljas som vänner istället för ovänner.

Att människor beter sig udda, konstigt eller irrationellt är väl för fan bara naturligt! Förvirring blir en följd, just för att man står på känslomässig osäker mark. Varje människa är unik och någon av parterna går fortare än sin partner, man står på olika nivåer i processen och man väljer olika sätt att hantera separationen. Det ställer krav på de som står på sidan om, att inte döma någon eller dennes val hur stressen hanteras..

Jag har valt att vara ett stöd för just det här paret och inte döma ut någons beteende. Men det är för att jag känner dem så väl och vet hur de fungerar när de är lyckliga.

Det viktiga är ändå att respektera varandra och förstå att varje val som görs ska bottna i vad man själv känner blir bäst för en själv. Alla har vi våra ventiler, smultronställen och liknade verktyg att ta till när pressen blir för mycket..

För detta unga par, vill jag säga att med åren kommer insikten om att man aldrig kan äga en annan människa, man kan aldrig få några garantier hur mycket man än vill och man lever sitt liv på eget ansvar..att få leva sitt liv med någon annan är ett privilegium inte en självklarhet. Vi föds ensam och vi dör ensam, det som händer däremellan är livet.

 

Mia

28 oktober 2010 22:09

Kloka ord Maria

 

Regina

28 oktober 2010 22:13

Bra skrivet Maria!/Regina

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Den 7 juli upptäckte jag att jag inte såg ut som jag brukar och hittade en knöl i mitt högra bröst. Var på semester i Norge och det enda jag ville var att åka hem. Men min man och jag bestämde att vi ändå skulle tillbringa två veckor där och försöka ...

Har inte bloggat på ett tag upptäckte jag nyss hehe. Ähum, ville därför informera er om att jag haft en hel Behå-fri helg och det var befriande så inåt helvete och helt fantastiskt! Gå i frid. Amen å allt det där. Mer behå-fria dagar åt kvinnen. ...

Sitter och funderar i natten. Jag har arbetat med människor i över 10 år och sagt att vissa öden går in under skinnet på en. Det stämmer verkligen. Men denna gång har ett livsöde gjort en direkt väg och gått rakt in i hjärtat. Och jag blöder. Igen. V...

Idag är en stor dag, en glädjens dag! För idag har ordet HEN fått en officiell plats i svensk akademis ordlista ??så...jag har vunnit min kamp. Så till se alla rabiata HEN hatare därute, säger jag bara: In your'e face! Haha! Ibland har jag Gud på min...