Har funderat en hel del sen igår, då jag för första gången fick träffa Drottningen igen sen vi fick det chockartade beskedet. Drottningen är svårt sjuk och kämpar nu varje dag med sin sviktande hälsa. Att få träffa henne såhär helt apropå, gjorde mig på rörd och berörd..

Ni förstår, hon står på randen till att få det liv som vi alla strävar efter och alltsom oftast tar för givet. D-day, den dagen vi frivilligt slutar stå till arbetsmarknadens förfogande och kan inkassera en (förhoppningsvis hög!) pension och leva livets glada dagar.

Det var Drottningens plan, att jobba en sista sommar och sedan flytta till varmare breddgrader och njuta av livets alla glädjeämnen.

Men så blev det inte för Drotttningen, hon drabbades ett par månader innan sin sista arbetsdag, av en sjukdom som är en mansdominerad sjukdom och som kvinnor inte ska drabbas av enligt forskare, utan vara enbart männen förunnat. Hon sökte för andra symptom och kunde slutat i jorden om det inte vore för ihärdig sjukvårdspersonal som ville göra andra kontroller och upptäckte hennes allvarliga tillstånd.

Hennes sjukdom kom plötsligt som en blixt från klar himmel, fick akut opereras samma dag som hon besökte doktorn. Drottningen sitter mittemot mig och berättar om sin tid efter chockbeskedet och hur komplicerat läkningen blev, hur hon kämpar varje dag med att äta livsviktiga mediciner, göra täta kontroller, ändra sin livsstil och försöka greppa och få kontroll över sitt liv igen.

Jag kommer på mig själv, där jag sitter och lyssnar, hur fantastisk Drottningen är och hur vördnadsfull jag känner mig..Vördnadsfull och ödjmukt lyssnar jag vidare och känner beundran inför hennes mod att ta sig ut i det sociala samspelet igen och rakt, ärligt och utan krusiduller, lämna ut hela sig själv, sin kamp och sin sorg.

Jag fick mig en tankeställare hur vi människor alltför ofta, springer runt i våra ekorrhjul, planerar för nästa vecka och alltid strävar efter det som finns i framtiden..men framtiden kanske inte kommer som vi planerat..många av oss drabbas helt plötsligt av svår sjukdom och livet förändras på ett ögonblick. Men ofta tänker man att det händer andra men inte mig.

De tankar jag hade i huvudet när jag vaknade i morse var att jag är mycket tacksam över det jag har, gläds åt det jag kommer att få och ska försöka älska mig själv lite mer för varje dag som går. Så kanske jag också kan vara lika stark som Drottningen är, om blixten även slår ner hos mig och de jag har kär.

Kram på er i cyberspace..

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Den 7 juli upptäckte jag att jag inte såg ut som jag brukar och hittade en knöl i mitt högra bröst. Var på semester i Norge och det enda jag ville var att åka hem. Men min man och jag bestämde att vi ändå skulle tillbringa två veckor där och försöka ...

Har inte bloggat på ett tag upptäckte jag nyss hehe. Ähum, ville därför informera er om att jag haft en hel Behå-fri helg och det var befriande så inåt helvete och helt fantastiskt! Gå i frid. Amen å allt det där. Mer behå-fria dagar åt kvinnen. ...

Sitter och funderar i natten. Jag har arbetat med människor i över 10 år och sagt att vissa öden går in under skinnet på en. Det stämmer verkligen. Men denna gång har ett livsöde gjort en direkt väg och gått rakt in i hjärtat. Och jag blöder. Igen. V...

Idag är en stor dag, en glädjens dag! För idag har ordet HEN fått en officiell plats i svensk akademis ordlista ??så...jag har vunnit min kamp. Så till se alla rabiata HEN hatare därute, säger jag bara: In your'e face! Haha! Ibland har jag Gud på min...